154 denne yngling, »nyss från plogen tagen», lian som på generalens bistra fråga efter orsaken till lians blekhet svarar så att han först steg fram och höjde armen Och ref sin slitna gråa tröja opp; och sedan, visande på det öppna såret säger: Det fick jag. herr genral, här nyss i striden. Jag blödt kanske för mycket under tiden. Och derför har min kind ej rodnad mer; Dock kan jag än de tappres antal öka, Jag låg väl fallen, men låt mig försöka, Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er. Detta svar, det mötes nu icke mera af generalen med någon yttre aktningsbetygelse för denne namnlöse yngling. Nej, Döbeln svarar på ett värdigare sätt, derigenom att han låter dessa ynglingens ord gifva utslaget i hans planer. Ty hans blick vidgar sig utofver denna enskilda individ, han ser i honom en representant af det folk, som kämpar för sitt land; nu är hans beslut fattadt och Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: Välan då, ädla folk, till strid, till slag! Jag har sett nog, att tveka båtar föga, Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag. Ej här, derborta må vi pröfva svärden; Med dessa trupper kan man trotsa verlden. Det är. genom dylika drag, mästerliga redan i rent konstnärligt afseende, som Runeberg låtit oss klarast skåda hela djupet af den tysta kraft, som bor hos det finska folket. Och derför kände ock en hvar, som läste dessa dikter, det samma som majoren i »Jul-qvällen»: Han kände sitt hjerta förstoras. Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda Heliga fädernesland. Och tusenden och åter tusenden hafva om dessa sånger stämt in i skaldens ord om den bok, der han läste sitt folks bragder Jag såg ett folk, som kunde allt, Blott ej sin ära svika. Jag såg en här, som frös och svalt, Och segrade tillika. Mitt öga flög från blad till blad, Jag velat kyssa hvarje rad.