155 Ja, hvarje rad i dessa odödliga sånger kunde ge anledning till beundran för den, som så kunnat älska och sjunga sitt folks ära. Men jag kan icke längre dröja vid en utläggning af dessa skönheter — och jag behöfver det ej heller: »Fänrik Stål» lefver ju i allas hjertan äfven på denna sidan hafvet, hos ättlingarne af våra fäders vapenbröder. Detta enda drag i »Sägnerna», vid hvilket jag stannat, deras folkeliga skaplynne, är dock det som främst gifvit Runebergs fosterländska dikter deras stora nationela betydelse. Och i detta samma grunddrag hos den Runebergska sången ligger tillika fröet till andra egenskaper, hvilka gifva den finska skalden en hög betydelse äfven för Norden, ja för skaldekonsten öfver hufvud. En af dessa egenskaper rör hans dikters poetiska form. Den är enkel, alleles som de gestalter han i sina fosterländska stycken ställer för vår syn, den är hemtad ur ,den natur, i hvilken dessa gestalter lefva. Det var nästan som skulle han ha profeterat om sig sjelf, då han i unga år sjöng om »barden»; I dalens famn förflöt hans barndomstid, Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda; Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid, Och ingen oro tog han från den flydda. Han sjelf ej drömde om sin framtid än, Och ingen anade hans kall med åren; Hans verld var trång; dock storhet fans i den, Och skönhet väcktes äfven der af våren. Och obekant och sluten i sig sjelf, Men med en jättelik natur förtrogen, Han lärde kraftens språk af bygdens elf, Och saknadens af bäckarna och skogen. Der såg han klippan trygg bland stormar stå, En bild af mannens mod, en bild af hjelten, Der lyste qvinnans själ ur himlens blå, Och kärlek slog i blommor ut på fälten. Huru ursprungliga och naturkraftiga äro icke bilder och uttryck sådana som Majorens i Julqvällen: Sitt ej gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen, Ruggig och gömd eller då Aron säger sig vid åsynen af de sinas hungersnöd ha varit Stel i sin håg som tallen, då yxorna döna vid roten.