156 Och af dylika bilder kunde man finna ett snart sagd t outtömligt förråd i Runebergs dikter. Och likväl slösar skalden aldrig med denna rikedom; tvärtom, han använder dess skatter blott der de verkligen behöfvas. Likaså äro orden aldrig för Runeberg blotta ljud, med hvilkas välklang han leker; nej, de foga sig med nödvändighet efter gången af de höga tankar, på hvilka hans sånger äro bygda. Och om än versbyggnaden vore aldrig så egendomlig, aldrig så svår för andra, hans säkra mästarhand ger dock åt hvarje ord dess rätta plats, der det lik en väl infattad diamant återspeglar sin stråle af hans snilles sol. Något i detta afseende mera beundransvärdt än Kung Fjalar, särskildt den majestätiska första sången, har väl ännu ej blifvit diktadt på svenskt tungomål. Genom dessa egenskaper, sin kärnfullhet, sin enkla och kraftiga naturlighet, skall den Runebergska sången stå som en orubblig vakt framför skönhetens helgedom hos alla de folk, hvilka kunna förstå och älska denna sång, såsom sjungen på deras modermål eller syskonspråk till detta. Den Nordens son, som druckit djupt ur denna rena källa, han har ock lärt sig inse, att det sköna icke beror af en prunkande yttre form, utan främst deraf att sången gömmer »en jernfast ära i djupet». Och denna jernfasta ära i djupet, den ega Runebergs dikter, ej blott i sin form, men ock om man ser till det sätt, på hvilket skalden betraktar menniskan öfver hufvud. Det är härigenom som Runeberg vunnit sin höga plats ej blott i Nordens, men i hela vår tids skaldekonst. Och dock kan man äfven i detta afseende säga att han står på nationel botten; ty det var helt visst den djupa kännedom han vunnit om det folk, »hvars mod är tyst, hvars lugn är hårdt», som ledde honom till den uppfattning af menniskan, hvilken framträder öfver allt i hans dikter, äfven der dessa, som t. ex. »Kungarne på Salamis» och »Kung Fjalar», röra sig på områden, som synas vidt skilda från det han beträdde i sina fosterländska dikter. Öfver allt se vi huru Runeberg betraktar, och skildrar menniskan i en hel och obruten harmoni med hennes eget väsen, i ett högsinnadt lugn, som ej kan brytas af några öden, vore dessa än aldrig så tragiska. Och denna höga harmoni, den hvilar än på en aldeles ogrumlad kraftig natur, hvars stämma menniskan orubbligt följer, derför att hon instinktmässigt känner att den skönaste ära hon kan vinna är den att vara sig sjelf. Så hos de unge, »björnungen» August i »Hanna» likasom Leontes, Augusta likasom Oihonna. Eller ock är det på genomkämpade inre strider som tryggheten bygges, men aldrig på yttre makt. Tiggaren och kungen, Aron och Fjalar de stå i detta afseende på samma grund. Så säger Gautiods kung: