de sista trettiofem åren af mitt lif: Jemna mig, ty ni vet icke hvad ni nalkas.» »Onkel Göran,» sade hon mil dt, »ni nedsätter er sjelf. Jag fruktar er icke. Hvarför skulle jag frukta er?» »Nah, som ni vill. Skadan blir er egen. Jag trodde blott att ni, som är så ung, ännu hade någon att bevara.» »Hvarför jag tror menskligheten om ondt,» fortsatte han tvärt efter några sekunders tystnad, »det frågar ni! Jag var blott femton år, då jag på hela slägtet började att hämnas en djup oförrätt, som en enda tillfogat mig. Jag kastade mig in i de högsta och, som det kallas, de ädlaste kretsar. Tro mig, Elisabeth, jag fann aldrig en man med nog grundsats, att säga nej till mina lockelser; jag fann aldrig en qvinna med nog dygd att fly mig medan tid var. De föllo alla, alla, som flugor för min blotta andedrägt.» »Då fann ni aldrig någon, som hade en bättre kraft än sin egen att sätta emot edra frestelser,» sade Elisabeth. »Jag fann en,» sade han nästan för sig sjelf, »en ung flicka, som åtminstone påstod sig ega en sådan. Hade hon kunnat motstå mig, hade hon möjligen kunnat rädda mig. Med henne gick det långsamt — men det gick. Hon betalade sitt nederlag med sitt lif. Jag har aldrig sett en sådan sorg som hennes,» sade han ännu saktare, som om minnet ofrivilligt återförde hennes bild för hans själs ögon. »Och ni ångrar icke alla de obotliga skador ni åstadkommit,» sade Elisabeth rysande. »Ångrar,» sade han vild t, »vet ni väl hvilken oförrätt jag har att hämna. Ser ni honom, som jag ser honom denne femtonåring, som för trettiofem år sedan stod på denna strand. Han var skuldlös, han var glad, han förstod att älska. Hela hans lif gick upp i en annans. Dag efter dag bar han hennes börda. Eör att stödja och skydda henne blef han en man före sina år; för att glädja henne blef han ett barn under sina år. För ett leende af henne, hade han kastat sig med fröjd i elden. Ack, leendet var så sällsynt på hennes läppar,» och i detsamma drog ett sådant öfver hans eget ansigte, ett af dessa leenden, som qvinnor finna så oemotståndliga, och som liknar en förirrad solstråle öfver ett höstlandskap. »Hvad frågade han efter sitt eget lif då det gälde henne! Han stod mellan henne och en tyrannisk fader och hans hänförelse var så stor, att jag tror han skulle prisat sig lycklig att få slitas i stycken för hennes ögon, om det kunnat bereda henne någon lindring. Och dessa stilla aftnar de tillbringade här vid stranden, då hon sökte inplanta i hans unga själ allt som var godt och ädelt och stort, då de byggde luftslott