169 för framtiden och. njöto af stunden alltid tillsammans, alltid allt för hvarandra. »Elisabeth,» och han grep ett kraftigt tag om hennes handled, »då denna hägring drager förbi min syn, då hatar jag menskligheten och mig sjelf mer än eljest. Ja,» skrek han vildt, »jag hatar allt léfvande, så att det till och med i detta ögonblick skulle vara mig en njutning att taga er sjelf och slunga er ut i vattnet der och sedan skratta åt edra dödsqval. Här, Elisabeth, vred jag mig sjelf morgonen efter den natten, då hon försvunnit utan ett ord till mig, i saknadens och sorgens vansinniga smärtor. Jag ropade hennes namn, jag slet upp jorden med mina fingrar, tills det småningom kröp öfver mig, kallt och sakta, att det hade varit en lögn alltsammans, att jag hade blifvit bestulen på mitt unga hjertas bästa känslor af en äktenskapsbryterska, en förrädisk moder, hvars kärlek endast var ett hyckleri. Ni tänker göra mig godt — mig! — Bah! Kan ni,» fortsatte han, skakande bänken på ett sätt som kom henne att tänka på galérslafven och hans kedja, »kan ni gifva tillbaka den del, som på en enda natt bröts ut ur mitt eget väsende. Jag begär ingen menniska, jag begär ingen ting, — jag begär blott att få tillbaka mig sjelf. Vet ni hvad det är att lefva som en yngling, som ingenting kan vörda, som en man, som ingenting kan älska, med raseriet beständigt glödande i sitt inre, med hämndbegäret frätande hela ens varelse. — Man säger att jag njuter, hvilken lögn! Om det funnits ett haf af njutning, skulle jag kastat mig deri för att dränka min varelses inre brand; men jag kunde icke njuta. Mellan mig och hänförelsen stod alltid re-flektionen med skärpan i den kalla blicken och dissektionsknifven i den obevekliga handen. Till och med nöjet att tömma en bägare drägg med smak har undflytt mig.» »Säkert,» sade Elisabeth, »skulle en bägare ädelt vin smakat er bättre.» »I fall det stod att få, ja. Men det hör icke till de varor, som utbjudas på verldens torg.» »Och ändå finnes det,» utropade Elisabeth varmt, »fastän ni, som egnat ert lif åt det ondas tjenst, icke kunnat upptäcka det. Det finnes män med heder och qvinnor med dygd. Om det ock är i ert lifs afton, så skall ni lära känna dem, och ni skall återvinna tron på det goda. Onkel Göran, det är någon kedja, som binder er, så att ni ej kan se fritt omkring er. Bryt den, om ni kan, och allt skall förändras!» »Om ni kan,» eftersade han. »Rätta detta uttryck till: om ni vill.» »Nej,» sade Elisabeth med fasthet, »jag säger än en gång: om ni kan.»