170 »Bah,» sade han föraktligt. »Och dernäst,» sade hon, »hör ni icke hur det ropar till er, just till er, som förspillt hela ert lif med att söka en menniska att tro på, en menniska att rädda er, hör ni icke hur det ljuder från århundrade till århundrade: Si menniskan!» Hon satt bredvid honom, hennes vackra ögon lyste af hänförelse, hennes kinder brunno, orden flöto varma och öfvertygande från hennes läppar. Han böjde sig med en hastig rörelse öfver till henne. Armen, som förut hängt vårdslöst ned öfver ryggstödet, lades upp på kanten deraf alldeles bakom henne, hans andedrägt, het och kort, for en sekund öfver hennes ansigte, och han hviskade med en röst, hvars darrande, ömma klang skalf genom hela hennes varelse. »Ni är skön, Elisabeth.» Hon betogs af en sekunds yrsel, och med djup fasa kände hon i sina innersta hjerterötter den oerhörda makt, som låg i denne mans personlighet. En stråle upplyste, snabb som ljungelden, hela hennes inre, och hon fann med en blygsel, som medförde en känsla af förtviflan intill döden, att i hennes eget hjerta bodde mera synd, än hon någonsin anat. Han hade med van blick läst hennes tankar, ty med ett hånskratt kastade han sig lika hastigt tillbaka mot soffans andra hörn och sade kallt och förnämt: »Börja om er predikan om qvinnors dygd, Elisabeth.» Hon försmådde i ädel sjelfanklagelse hvarje falskt sken, och hon blef stor i sin enkla sanning. »Måhända är jag värd ert hån,» sade hon ödmjukt. »Jag känner mig icke sjelf. Måhända har jag på detta enda ögonblick förverkat min rätt att tala till er. Och ändå vet jag att jag kom utan biafsigter endast för att erbjuda er hvad jag kunde af kärlek och ömhet, för att förmå er att komma till oss och dela vår lycka. Och jag hoppades så mycket,» fortsatte hon med ett sorgset leende, »jag hoppades att en innerlig medlidande kärlek skulle förmå upptina isen omkring ert hjerta.» Det var som om vilddjuret inom honom fått nytt lif vid dessa saktmodiga ord. Skulle hon segra öfver honom genom kärlekens tålamod? Tusen gånger nej — segren måste blifva hans. »Och hvad skall jag finna hos er?» Det låg en dyster skadeglädje i den blick, hvarmed han betraktade henne ett ögonblick under tystnad. »Lycka säger ni. Pröfva den först sjelf innan ni erbjuder er att meddela den åt andra. Tag en ung qvinna i huset,, vacker söm ni — ah, hvad säger jag, det behöfves ej ens — ful om ni behagar. Hon behöfver ej hafva någon annan egenskap än den