171 att representera den förbjudna frukten, och jag håller hundra mot ett, att ni innan ett år gått till ända skall hafva anledning nog att stilla sjunka i er graf. Jag känner männen och jag känner Äke.» Hon hade blifvit förfärligt blek. Ormens gadd trängde in i hennes hjerta, och hon såg på honom med samma hjelplösa och rörande blick, hvarmed den träffade hinden ser tillbaka på sin förföljare, men hon sade ödmjukt och sakta: »Det gifves dock en seger, som vinner sin krona i sjelfva döden.» »Väl bekommet,» sade han spefullt. »Onkel Göran,» sade hon, mildt läggande sin hand på hans arm, »ett ord ändock innan jag går. Gör er icke sämre än ni är, förqväf icke i förmätet trots det goda, som ännu kan finnas qvar hos er. Der måste under slagget, som betäcker ert hjerta, ändå finnas någon perla gömd. Det ideala kan icke vara helt och hållet utdödt hos er — eller ock ...» Hon hejdade sig. »Eller ock ...,» upprepade han, »fortsätt.» »Eller ock,» fortsatte hon med styrka, »ligger ni så djupt fången i någon visss synd, att den håller allt det ädla inom er i fångenskap och träldom. Är det högmodet, denna hufvudsynd? Ni föraktar allt och alla, men hvem gaf er rätt att förakta?» »Och hvem gaf er rätt att fråga? Och om det vore som ni säger,» tilläde han stolt, »för hvem aflägger väl jag räkenskap, annat än för mig sjelf.» Han hade rest sig upp medan han talade, och hon gjorde så äfven. »Och Gud,» sade hon sakta. Måhända hade han aldrig förr hört detta ord uttalas med det tonfall af djup vördnad och innerlig hängifvenhet, hvaraf hennes röst darrade. Han stod stilla utan att röra sig, och ändå föreföll det henne, som om det fanns något inom honom, som krökte och vred sig för detta enda ord. Hon blef djerfvare. »Och hvad skall evigheten gifva er?» sade hon nästan bönfallande. Han såg på henne med ett leende, och det hördes från hans läppar ett litet kort andedrag, som om han erfarit en lättnad att komma på känd mark igen. Men han sade ingenting, ehuru skiftningen i hans anletsdrag blef hemsk. Han strök blott med en talande åtbörd flatsidan af händerna mot hvarandra och slängde dem ut i tomma rymden. Derpå vände han sig ifrån henne och försvann bland träden.