172 Då hon en timma senare nalkades hemmet, såg hon sin man komma landsvägen framåt för att möta henne. Hon bjöd kusken stanna, steg ur åkdonet och sprang emot honom. »Låt mig se på dig,» sade hon, skakande af sinnesrörelse och omfattande honom med båda sina armar. »Hjertans gerna min älskling, och då ser du bilden af en längtande äkta man, mycket lång i ansigtet, emedan han haft så svårt att fördrifva tiden medan hans lilla husfru varit borta.» »Nej,» sade hon al varligt och utan att kunna ingå i hans glada ton, »jag ser något mycket bättre, jag ser en bild af redbarhet och ärlighet, af kärlek och trofasthet, och det är hvad jag behöfver se för att icke förgås.» Då de satt sig upp i vagnen, lutade hon sig intill honom och sade: »Är du riktigt viss på, Åke, att du älskar mig och ingen annan, och att du alltid skall älska mig.» »Det beror på hur du uppför dig,» sade han skrattande. »Du gaf mig ju sjelf en lektion i kärlekens ömtåliga natur senast denna morgon.» Det var ju så hans sätt! Han menade lika väl, hon visste det ju. Men ack hvad det skulle lugnat henne om han svarat: »Med Guds hjelp skall jag älska dig så länge jag andas.» Som det nu var kröp det öfver henne en känsla af outsäglig ensamhet och öfver-gifvenhet. Han märkte något der af. »Hvad har du då sett, min stackars lilla hustru, som så förstämt dig?» sade han ömt. »Fråga mig icke,» sade hon rysande, »jag har kastat en blick i afgrunden, och,» tilläde hon helt sakta, »jag fruktar att en pil derifrån trängt in i mitt eget hjerta.» Och vagnen rullade hemåt. Men efter dem sträckte aftonens skuggor sina långa tungor fram öfver landsvägen, och i skogen höjde en ensam vipa sitt klagande läte. Då Onkel Göran lemnat Elisabeth och dragit sig tillbaka mellan träden, stannade han efter några få steg. Det var som hade han blifvit vidrörd med spetsen af en dufvas vinge och tvingad att vända sig om, Det var ett vidrörande i föreställningen, på en gång mildt och mäktigt. Han såg hur hon flydde, och allt efter som hennes hvita klädning aflägsnade sig längre och längre, tyckte han att mörkret drog sig tätare tillsamntans efter henne, och till den grad