173 grep honom denna föreställning, att det var honom som om kylan följde i mörkrets spår, och han bokstafligen frös. Han satte sig åter på bänken, tog upp sin nedfallna bok och försökte läsa. Men tankarne ville ej följa med, hvarför han lade bort den efter några ögonblick och försjönk i drömmerier. Så satt han ett par timmar, hvarefter han långsamt började gå hemåt. »Om ni kan, sade hon,» mumlade han, »om ni kan. Hon tycktes tvifla derpå. Men kan jag då verkligen? Jag, som föraktat menniskorna, derföre att de icke kunnat bryta med sina onda böjelser, — kan jag det sjelf? Jag har aldrig försökt; — laisser aller det var alltid mitt valspråk. I allt hvad jag velat har jag hittills alltid vunnit, och min vilja var att förderfva. Nu är kanske förhållandet annorlunda, om det skulle gälla att sätta vapnet mot mitt eget bröst. Jag sade henne att jag aldrig njutit. Skröt jag då eller ljög jag? Jag brukar icke ljuga. Från ett kan jag fritaga mig. Jag har aldrig lockat någon med ondt under sken af godt; på det sättet har jag aldrig bedragit, och ändå gick det beständigt så obegripligt lätt. — Om ni kan-----------. Att dessa ord icke vilja lemna mig! Är det åren eller är det ensamheten som förändrat mig? Jag fruktar jag ta’r lättare intryck af menniskor nu än förr.» Och han for med handen öfver sin bleka panna. »Men hvad menade hon egentligen? Hvilken kedja skall jag bryta? Jag har försökt mig på mycket, men jag vet just ej att någonting har hållit mig fången------------. Men om jag ändå, för det ordet: Om ni kan, skulle taga ett litet steg mot det goda, ett steg, som, ehuru obetydligt det än är, likväl kan vara förenadt med någon liten sjefförsakelse, ty ingen kan väl neka,» och ett bittert löje krusade hans läppar, »att aftnarne på Ärby äro temligen långtrådiga. Det vore dessutom så eget af mig---------Nåh ja!------låt gå.» Under denna monolog hade han hunnit upp på gården, men i stället för att gå direkte in i boningshuset, vek han af ned åt stallet. »Matsson,» sade han till kusken, en gammal man, som just höll på att fodra hästarne, »sätt för giggen om en halftimma och kör fram till porten. Du skall skjutsa till stationen och vara tillbaka om en timma.» Efter denna korta befallning vände han åter upp mot hufvud-byggnaden och inträdde i sina rum. Klockan var öfver nio, och en djup skymning herskade i de båda första rummen, hvaraf det innersta var hans sofrum. Men dörrarne stodo vidöppna till tvenne andra rum, hvilka voro rikt upplysta. I det första, en liten salong, stod ett spelbord framför soffan. Kort, brickor och tärningar lågo ordnade derpå och en kon