175 Jean ryckte till. Tärningarne rullade ned på bordet. Onkel Göran lade hastigt sin hand öfver dem. Ett åkdon rasslade förbi fönstret; Onkel Göran reste sig häftigt. »Och nu är det sista gången du kastar din falska tärning på detta bord,» sade han. »Du trodde jag ej märkte det. — Bah — du kände mig föga. Om du spelat ärligt, hvad hade det då varit för intresse för mig. Emellertid — va la banque! — fort i din ficka, usling, och så bort med dig. ~ Vagnen står för dörren — och du har tio minuter på dig. Marsch!» Jean rafsade hastigt penningarne till sig och störtade utan ett ord på dörren. Onkel Göran gick in i sin sängkammare och lade sig utsträckt på soffan. Han hörde åkdonet aflägsna sig vid den bestämda tiden, och derefter försjönk allt i djup tystnad. Ljusen brunno utanför, men han tycktes glömsk af allt utomkring honom, Under den timma som följde bröts stillheten endast en enda gång, och det var af honom sjelf, som sakta mumlade: »Si menniskan! — hvar stå de orden? De förefalla mig så bekanta. Är det hos någon af Greklands eller Roms gamle vise? Ett ord minnes jag från dem — det ordet: känn dig sjelf! Men som det, hvad mig beträffar, just icke varit någon connaisance å faire, så har det icke gjort mycket intryck på mig. Men detta ?------skulle det möjligen stå i------i------Äh nej, då skulle jag ej ha reda på dem.» Han tystnade och arbetade fåfängt med sin hjerna för att reda sina hågkomster, mera af nyck än af något annat skäl. Efter nära en timme återkom åkdonet; han hörde hur det körde ner till stallet. Derefter blef det åter tyst, tills efter en stund en stark knackning hördes på hans egen dörr. »Stig in!» ropade Onkel Göran barskt. Det var kusken som inträdde. »Jag såg att det lyste än häroppe, och derför tog jag mig dristigheten att stiga på. Jag ville bara å hela rättarlagets vägnar fråga baron, om Nilsson skall komma tillbaks någe’ mer.» »Nej,» sade Onkel Göran. »Nå, det var en hjertans stor glädje för hvarenda en här på gården. Då kan man hoppas att få trefna’n igen här, som en hade innan baron flytta hit. Eör den der, det var då en erke kanalje.» »Kanske har du ej stort vackrare epiteter för mig sjelf bakom min rygg,» sade Onkel Göran mörk. »Hur baron är, det får han väl sjelf svara för; jag lastar en inte. Och det är behändigt med baron, att tock som han är, så kan en inte hålla sig för å älska’n.»