183 Den försynte. Lof ocli klander skiftas öfverdrifvet Hvar man mänger sig i verldens dain, Ett jag vet doek som blir obeskrifvet: Den försyntes gäng igenom lifvet, Der han sällan mer än skymtar fram. I hans granskap faller ett behagligt Solsken öfver vägen, det är sant, Men passionen finner det beklagligt Att han drar sig undan striden dagligt, Går som pendeln afmätt, samvetsgrant. Då ur lifvets synkrets han försvinner Faller pä ett annat sätt vär dom! En förstämning strax derom påminner, Han tog intet rum —■ och ändå finner Man att vägen blifvit liksom tom. Ack, han visste nog, som vi, betona Samfundslifvets fordran, rätt och pligt, Men af saktmod älskade han skona, Mildra, sammanjemka och försona, Väga allt på billighetens vigt. Då hans vägar aldrig sträcktes vida, Slapp han ock som oftast vilse gä; Ville tanken sällan gnistor sprida, Var det dock från honom som den blida Värmen utgick, ur hans stilla vrå. Medgång kunde ej hans håg förrycka, Fortkomst var för honom ingenting, Högre än hvad hopen kallar lycka Skattade han glädjen att fä trycka Trogna händer i en sluten ring. Hans var icke heller denna skygga Halfhet, hvilken ömsom ger och tar, Pä hans vänsällhet man kunde bygga Och det födde tillit, detta trygga Väsen, som sä utan bakhäll var. Nu. 1877. 16