185 Nu bryter jubelstormen lös: »Hvem svingar högst mot skyn sin tös, Och hvilkens fot är trögast?» Hvar muskel späns i arm och fot, Men priset tar förutan knot En hurtig, solbränd sjögast. — Men solen släcks i bölja sval, Och skymning öfver äng och dal Sin rosenslöja hänger. An glimmar insjöns våg i glans Linneans doft och pyrolans Ur furuskogen tränger. Då hviskar ungersvennen gladt I dunklet till sin hjerteskatt Om ring och bröllopskransar. Hon rodnar varmt och sänker dock Mot marken blygt sitt ögonlock Med långa sammetsfransar. Så kom ock du, min hjertevän! Vi svänga om, så länge än Midsommarnatten räcker; En natt, för kyssar blott och smek, För skratt och sång och strängalek Och dans, tills morgon bräcker! Fjalar. Till min virknål. Lilla lekande nål Titta fram ur ditt hål Och kom ut En minut! Jag vill prisa ditt stål. Många minnen jag har Utaf dig i förvar, Månget ok På din krok Har jag lagt i min dar.