186 Det var du, som så nätt, Om jag minnes det rätt, Var till hands Med en krans Kring min första manschett. Det var du, hvad jag tror, Som mig gjorde så stor Såsom barn, När af garn Du knöt börsar åt bror. Det var du, som så klart Blef min tolk med din fart Vid det bord, Der ej ord Kunnat svara så snart. Huru lycklig jag satt Före jul mången natt, När af dig Och af mig Skulle göras ett spratt. Hvilket lif i ditt språng, När din bana var lång, Och du lopp I galopp Och i kapp med min sång. Mången tår, som jag gret, Mången lifshemlighet Endast du Intill nu Har bevittnat och vet. Som en vän du mig var Ifrån barndomens dar, Som en vän Skall du än Och till sist blifva qvar. Skynda på mot ditt mål, Lilla lekande nål! Jag har känt Hur du bränt, Jag har pröfvat ditt stål.