188 Vid 20 års ålder debuterade Karsten såsom »Adonis» i operaballetten med detta namn, med sådan framgång, att Gustaf sände honom på ett års tid till Köpenhamn att fullända sina musikaliska studier under ledning af den der anstälde, ryktbare italienske sångläraren Potenza. Återkommen, intog han och bibehöll under en lång lefiiad främsta rummet bland vår operas manliga konstnärer, användes mycket både i den s. k. stora operan och i operetten och for-blef städse publikens gunstling, sångares förebild. Den generation, som hörde och såg honom såsom »Achille» i Glucks Iphigenie i Au-liden och i andra betydande roller af ungdomlig eld och kraft, är fullständigt förgången, men mer än en gång har den som skrifver detta i yngre år sammanträffat med personer af hög musikalisk och litterär bildning, hvilka varit Karstens ungdomssamtida. När talet fördes på den tidens opera glänste deras blick, hela deras väsen lif-vades och namnet Karsten var det första och sista på deras läppar, om också härvid namnen Olin, Müller, Stenborg, Stading m. fl. ingalunda glömdes eller blott flygtigt berördes. När de skildrade honom såsom t. ex. Achille, tycktes de ej finna ord nog att prisa hans utseende och hållning, hans gripande spel och sång i lidelsens våldsamma, som i ömhetens mildt hänförande ögonblick. Än kritiken då? Ja någon sådan lärer, så vidt man kunnat förnimma, knappt någonsin ha funnits för Karsten, — ett förhållande, som mer än en af senare tiders dramatiska och musikaliska artister möjligen kunde betraktat som det afundsvärdaste af alla hans konstnärliga företräden. »Ären» — för att nyttja Schillers uttryck om Wallenstein — »gingo öfver hans hufvud utan att vidröra det», tack vare hans starka kroppsbyggnad och hans regelbundna lif. När han vid några och sextio år ännu upträdde som Christiern eller Oedip, var rösten väl ej fullt så volyminös som förr, men dess skönhet var qvar och i utförandet, i det rent konstnärliga var den åldrige teaterkonungen, så betygade de äldre, allt hvad han varit på höjden af sin förmåga. Konsten att sjunga recitativer — likasom konsten att skrifva dem — numera så godt som utdöd, fann man hos Karsten i dess högsta utbildning och ingen kan göra sig en rigtig föreställning o o o o O o o O om deras storartade dramatiska och musikaliska verkan, som ej hört dem: skrifna så, som Gluck och hans skola skrefvo dem, sjungna såsom Karsten, och senare äfven Lindström sjöngo dem. Omfånget af Karstens röst var märkvärdigt. Hans »timbre» var fullkomligt tenorens; Achille i Iphigenie hade, såsom nyss sades, varit en af hans ungdoms triumfroller och Uriel i Haydns »Skapelsen» sjöng han beundransvärd!, äfven vid hög ålder; men Oedips basparti utförde han utan all transposition med stort mä-