204 anrättningar af helt annat slag bland främmande den andra, från intet vin den ena dagen till hvarjehanda lina vinsorter den andra — der synes det just vara detta häftiga afbrott, som gör bjudnings-tillfället så ovanligt festligt och bidrager att i hela stämningen framkalla en viss öfverdrift. Man släppes liksom ur hvardagslifvets-trånga och nyktra bur med ens ut i vällefnadens gröna skogar, och man tycker som så »nu ska’ vi ta igen skadan». Härtill kommer att vid de svenska s. k. större middagarne ofta en sådan massa folk äro bjudna, att det hela lätt utvecklar sig till ett slags folklif, der stoj ande grupper här och der vid det långa eller hästskoformade bordet ostraffadt bilda sig; — då man deremot i engelska familjer har ytterst små middagsbjudningar (6 å 8 främmande äro redan en stor middag), och det korta breda bordet blott medgifver tillvaron af en enda liten krets, der hvar och en sitter så att säga under de öfrigas ögon, och allt måste gå hyggligt och sansadt till. Vi hysa nu visserligen ej den dåraktiga önskan att svensken för att i någon mån komma från den påpekade öfverdriften, måtte liksom engelsmannen mera allmänt dricka vin äfven i hvardagslag — det vore både en vådlig och dyrbar kur — nej, svenskens tarf-liga hvardagsbord länder honom öfver hufvud till heder; men man torde med fog kunna anmärka, att han kunde göra en smula mindre festliga anstalter för främmande, hvarigenom både stelhet och öfverdrift skulle i viss mån försvinna och värd och gäster erfara, att tref-naden mindre består i fina vänner än i angenäm samvaro. Men lemnom dessa betraktelser som redan blifvit alltför långa och återvändom till Mr. L. Jag erinrar mig just nu, att jag begått ett misstag, då jag sade, att han hvarken i dag eller annars klingat med någon af sina gäster. Mr. L. som ofta besökt Sverige och väl känner svenska seder, brukade nemligen, när han ville roa sina middagsgäster, klinga med mig på svenskt vis, och han gjorde så äfven i dag i ett glas på steken — och som vanligt väckte det ett storartadt löje, när vi ropade vårt »skål» och bugade oss för hvarandra och klingade och tömde glasen och derpå åter lyftade upp dem med en smakfull gest och en ny bugning. Men gästernas munterhet steg till sin spets, när Mr. L. och jag, sedan vi åter fyllt våra glas, på svenskt vis proponerade brorskål. Häruti hade gubben verkligen fått en viss färdighet — ty vi hade många gånger förut öfvat denna lilla komedi. Han reste sig upp högtidligt från sin stol, och så gjorde äfven jag, och derpå uttalade vi under bugningar och leenden några artiga preludier, såsom: att det visserligen kunde synas mycket djerft — »på inga vilkor» — då vi i dag sågo hvarandra för första gången, men att det vore ändå högst an