205 genämt och en stor ära — »åh! jag ber så mycket» — om man finge ta sig friheten — »åh för all del» — och våga proponera att lägga bort titlarne och säga bror! »Med allra största nöje». »Skål kära bror!» »Skål min hedersvän!» Derpå drncko vi i botten och skakade hand mycket kraftigt och kallade hvarandra »thou», hvilket naturligtvis tog sig mycket lustigt ut, och klappade hvarandra på axeln på ett högst obesväradt och »gemytligt» sätt, som stod i skarp strid mot den föregående högtidligheten. Det är omöjligt att be-skrifva, huru utomordentligt denna scen roade engelsmännen. De glömde sin flegma, skrattade utaf hjertans lust och ropade »bravo» och »da capo». Mr. L. skördade verkliga triumpher — och äfven jag fick min andel. Ja, denna lilla brorskålsscen gjorde mig mången gång så att säga »populär» vid Mr. L:s middagsbord. Man sökte göra efter vissa delar af ceremonien och ropade då och då »skål» åt mig under den återstående delen af middagen. Det kan slutligen vara af ett visst intresse att veta, att äfven engelsmännen hafva någonting som på sätt och vis motsvarar vårt »bortläggande af titlarne». De uttrycka nemligen stundom efter längre bekantskap en större förtrolighet genom att lägga bort »Mr.» framför familjenamnet eller genom att helt enkelt nyttja dopnamnet. Detta sker dock alltid utan någon föregående proposition eller någon som helst ceremoni, utan kommer liksom af sig sjelf genom ett inre kraf af den ökade vänskapen. Så läsa vi någorstädes hos Dickens, huru eii man, som med stigande förtrolighet umgåtts någon tid i en familj, gläder sig, när han en dag märker, att värden i huset helsar honom utan att sätta Mr. framför namnet, och ännu mer, när han vid ett senare tillfälle endast kallar honom »Charles». Just till något dylikt eller åtminstone något i denna rigtning tyckes det mig, att de svenska brorskålarne skulle kunna inskränkas, synnerligen om m-reformen genomföres, de må för öfrigt gerna försiggå under hvilka roliga ceremonier som helst. Emellertid fortsättes Mr. L:s middag i allsköns ro, och om någon af mina läsare skulle tycka, att denna ro börjar bli mindre rolig d. v. s. att middagen börjar bli väl lång — så vill jag trösta honom dermed, att den i verkligheten var vida längre. Det ligger i den engelska middagens natur, att den skall gå långsamt och stilla; detta följer naturligtvis af dess beskrifna karakter af ett festligt familje-samqväm. Man gör sig alltså ej brådt med sjelfva ätandet. Att äta fort, eller så att säga, med sammanhang och intresse, såsom i Sverige ofta händer äfven den hyggligaste karl, när han får något, som han tycker om, skulle i England anses som en stor brist på belefvenhet. Nej, vid ett engelskt bord måste den svenska ap