titen beherrska sig äfven öfver sparrisfatet, såvida nemligen vår ärade gourmand vill behålla sitt anseende som »gentleman». Med engelsk flegma låter man då och då sin gaffel hvila, liksom vore man ej hungrig alls, tillbringar långa mellanstunder under samtal och egnar maten endast halfva sin uppmärksamhet. Så gick det till hos Mr. L., och så annorstädes; så att för mig såsom svensk det mången gång syntes, som om man satt sig ned snarare för att låta konversationen och sammanvaron kryddas af samtidigt intagande af mat och dryck, än tvärtom. Apropos »låta gaffeln hvila», så behöfver jag väl ej påminna om, att det i hvarje engelskt hus skulle anses högst barbariskt att äta med knif. Den som sticker knifven i munnen — en tanke vid hvilken hvarje »gentleman» ge-nomfares af en rysning — för honom finnes sannerligen ingen misk-und. Jag öfverdrifver ej, när jag påstår, att han löper fara att aldrig mer bjudas i den familj, der den förfärliga gerningen bedrif-vits. Redan samma afton, sedan gästerna gått, torde hans dom af värden och värdinnan afgöras och lyda sålunda: »Wi must drop that man: he is no gentleman». Mycket kunde här vara att säga om åtskilliga andra lika grundliga prof på en verklig »gentleman», mot hvilka den oinvigde främlingen kan råka att törna i en engelsk familj och ohjelpligen gå till botten; men för denna gång må gaffel-profvet såsom ett af de vigtigaste vara tillräckligt. Med än större befogenhet än professor S. må jag härvid till mina ovana unga landsmän, som ämna besöka England, rigta hans välbekanta påminnelse: »Ofva sig hemma! öfva sig hemma!» Icke som skulle gaffel-läran ej vara temligen utbredd och tillämpad äfven i Sverige, men knif-partiet är der ännu så mäktigt, att saken på långt när ej gestaltar sig så farligt som i England. Nåväl! för att återgå till vårt ämne, det förstås af sig sjelft, att engelsmannens sällskapliga och, låt så vara, flegmatiska samtals-middag måste betydligt draga ut på tiden. Äfven i djupaste hvardagslag sutto vi till bords hos Mr. L. 5 å 6 qvart (häri ej inbe-räknadt herrarnes qvardröjande efter damerna) och i dag sutto vi ännu längre; men jag får bekänna, att jag aldrig tyckte, att denna tid gick långsamt. Måhända bidrog äfven härtill Mr. L:s förträffliga konversation, som alltid erbjöd ett godt och intressant innehåll. Vårt gamla svenska (jag hade så när sagt dumma) ordspråk »låt maten tysta mun» följde han icke, och det följes aldrig i England. Hos oss i Sverige äter för resten mången så fort och sammanhängande, att han ej kan eller hinner tala, såvida ej maten skall fastna i halsen, och då är det ju till och med förenadt med fara att icke följa ordspråket.