207 Mr. L. är alltså en angenäm värd; Mrs. L. är också en angenäm värdinna; och. om Mrs L:s brorsdotter, hvars bild i öfrigt torde förefalla mina läsare som en dimbild, kan jag åtminstone säga, att hon är en angenäm bordsgranne; och under sådana förhållanden hinner man ej tänka på hvad klockan är, förrän middagen är vid sitt slut och frukten serverad. Mrs. L. gör nu ett tecken åt sin niece och de båda damerna resa sig och rigta sina steg mot dörren. I samma ögonblick resa sig äfven alla herrarne men stanna framför sina platser för att under aktningsfull tystnad låta damerna passera. Endast den som sitter närmast dörren — det var i dag en af de främmande — skyndar i förväg och öppnar denna på vid gafvel, och damerna sväfva nu högtidligt ut under alla herrarnes och spe-cielt dörröppnarens djupa bugningar. Denna ceremoni var äfven densamma, när intet mer fruntimmer fans än värdinnan. Att detta qvinnornas försvinnande och männens qvardröjande vid middagens slut är en allmän engelsk sed, torde för resten vara väl bekant för hvar och en af mina läsare. Så snart den sista fliken af damernas sidenklädningar försvunnit bakom dörren, slå vi oss alltså åter ned kring bordet, från hvilket duken nu är borttagen. På den vackert bonade mahognyskif-van stå endast frukten och vinet qvar. Man skulle kunna säga, att »den officiella delen af festen nu är förbi och ordet förklaradt fritt», n. b. om man väl aktar sig att förstå detta uttryck så, som skulle den förra delen ha varit stel och tråkig — långt derifrån — eller den senare urarta till sjelfsvåld. Förändringen af situationen i hyggliga familjer, och med andra har jag ej gjort bekantskap, torde egentligen blott bestå deri, att herrarne bli i tillfälle att tända sina cigarrer, och för sin konversation intaga något beqvämare ställningar eller, när årstiden är kylig och en brasa tänd i spiseln, gruppera sig kring denna, såsom de finna angenämast. Att de då och då under samtalet smutta på sina portvins- eller claretglas, förstås af sig sjelft. Äfven får man kanske vid dessa tillfällen någon gång höra ett eller annat gladlynt skåltal, särskildt måhända en »toast» för -»the ladies». Dertill har jag dock mera sällan varit vittne. I de flesta fall, såsom alltid hos Mr. L., torde en lugn samtalsstäm-ning hela tiden vara rådande — och jag vill här i förbigående anmärka, att jag under mitt vistande i England alls icke fått den föreställning bestyrkt, hvilken är så utbredd i Sverige, nemligen att detta herrarnes qvardröjande efter middagen skulle i allmänhet urarta till ett bacchanaliskt »Nachspiel», der glaset spelade hufvud-rollen, och en och annan, med respekt till sägandes, »söps under