208 bordet». Om något sådant förekommer, hvarom jag för min del ej har något att förtälja, så måste det helt visst höra till undantagen. Vårt lilla samqväm utvecklar sig nu under Mr. L:s förträffliga ordförandeskap till ett angenämt »colloquium familiare». Härunder bäres kaffet in — och då jag nu, beqvämt tillbakalutad i en armstol, öfverlemnar mig åt ett fullkomligt »dolce far niente», endast lyssnande på engelsmännens underhållande samtal, allt under det jag då och då läppjar på min kaffekopp eller drager ett långsamt drag på den fina cigarr, som Mr. L. bjudit mig — så börjar jag finna denna herrarnes sammanvaro efter middagen allt angenämare. Att de sjelfva sätta stort värde på den, det framgår tydligen af hela deras sätt och af en viss »gemytlighet», som utbreder sig öfver deras konversation. Men jag har nu så mycket talat om denna konversation, att man möjligen kunde vara frestad att fråga mig: »hvad konverserade man egentligen om och huru konverserade man?» Beträffande den senare frågan, så kan den anmärkningen ej sakna sitt intresse att engelsmännens samtalsspråk, särdeles i deras bordssamtal, är ytterst enkelt, kortfattadt, hvardagligt och fritt från all cirklad periodbyggnad. Ja, det är stundom till den grad konstlöst, att man skulle kunna anmärka en viss öfverdrift åt det ovårdade och vulgära — för att ej nämna en egendomlig böjelse för förkortningar, som ofta yttrar sig i oafslutade meningar och utelemnade ord och lemnar ett vidt fält för gissningen. Komma de in på sådana ämnen, som äro af mera specielt engelsk karakter och engelskt intresse, så låter deras samtal för den oinvigde främlingen stundom som verkliga gåtor och orakelsvar. Man må ej säga att konversationen äfven hos andra folk är likadan. — Nej, det sätt att uttrycka sig vi här mena är en utpreglad egendomlighet hos engelsmän och eget nog, framträder den icke minst inom verkligt aristokratiska och fashionabla kretsar. I Sverige tala vi ej så till hvarandra. Tvärtom och synnerligen i samqväm söka vi liksom fransmännen att lägga våra ord med en viss omsorg, ja en omsorg, som stundom öfvergår till verkliga väl-talighetsförsök. Naturligt är, att man efter någon längre tids vistande i England småningom blir van vid deras samtalssätt och finner mycket lätt och begripligt, som i början var motsatsen. En sak, som i fråga om engelsmännens konversationssätt ej heller bör oanmärkt förbigås, är den makliga lågmäldheten i deras tal, och den jemna djupa tonen, i hvilken aldrig förspörjes dessa häftiga höjningar och sänkningar, som göra svenskens tal i engelsmäns öron till ett slags sjungande. Vare sig engelsmännen äro inne på sina älsklingsämnen eller de beskrifva hårresande saker eller de mest