223 på något skiljaktigt sätt, hos fru Frösslind, fastän röst och metod voro olika. Fru F. var ingen koloratursångerska, och en »Brindisi», om musiken den tiden egt sådana, hade hon väl icke utfört så som m:me T., men möjligt är ock att denna ej återgifvit Sacchinis Anti-gone så storartadt och innerligt som fru F. gjorde det. När den gamle, blinde Karsten-Oedip tryckte henne till sitt hjerta och stödd på henne, hvars blickar förlorade sig i hans, sjöng sin odödliga aria, var det ej blott örat som tjusades, ögat hvilade med beundran på en grupp, som i plastisk fulländning, i antik skönhet svårligen öfver-träffats på någon scen. Ingen som en gång hört och sett denna Antigone, kan nånsin glömma henne. Men sin största triumf firade icke fru F. i denna roll. Den tillhörde Isouards (Niccolo de Malte) Cendrillon och var förenad med så alldeles egna, både förut ocb efteråt osedda tilldragelser, att de i en tekning af konstnärinnan ej kunna helt och hållet förbigås. Sagan om »Askungen» (Cendrillon) såsom den behandlats i vår opera med detta namn, framställer Cendrillon såsom en litet tölpig, ouppfostrad, förskrämd stjufdotter i baron Montefiascones hus, illa bemött af honom och hans båda döttrar, åt hvilka hon mera är kokerska och tjenstflicka än dotter och syster. Ehuru räknad till familjen, får hon mest vistas i köket. När landets regerande furste skickar sin vän och fordne guvernör, den vise Alidor, — som lyckligtvis för operan tillika är trollkarl, — att, åtföljd af en ung officer, inbjuda baronens till en stor fest, der fursten skall bland sitt lands skönheter välja sig en gemål, lifvas de båda fröknarne af en djerf förhoppning, men då Cendrillon blott beder att få följa med för att bland tjenarskaran se på ståten, förvägras det henne. Alidor och den unga officern, som är fursten sjelf förklädd, ha emellertid med stigande intresse sett och lyssnat till den stackars flickan och hennes behandling. Vid aflarden till slottet lofvar Alidor henne i tysthet att återkomma och hemta henne, hon återgår glad till sin spis och sina köksbestyr, med tankarne på festen och allramest på den unga officern som på henne gjort ett djupt intryck; men tim-marne förgå och ingen Alidor hörs af; hon misströstar; trött och sorgsen inslumrar hon vid spiskanten. Ridån faller och när den åter går upp har hon af Alidors tjensteandar blifvit förd till tronsalen. Nedlagd på tronens trappsteg och iklädd den praktfullaste baldrägt vaknar hon. Bestört och häpen öfver sig sjelf och allt som omger henne, har hon knapt sansat sig, då Alidor inträder, uppmuntrar henne, och räcker henne en förtrollad ros, som, så länge hon eger den, ger henne alla företräden qvinnan kan önska sig. Hon fattar rosen; — i samma ögonblick förvandlas den blyga,