224 något ovulna askungen till en furstinna i skick och. later, rik på talanger af alla slag. Nu inträder fursten följd af hela hofvet och de skönheter som skola täfla om priset i hans ögon, men det är icke den verklige fursten, utan en af hofmännen som han, otroligt nog, för tillfället valt att föreställa prins. Täflingen begynner, inskränkt till fröknarne Montefiascone och den obekanta prinsessan, som tack vare en af rosens egenskaper, ej igenkännes af någon; det sjunges, det spelas, det dansas solo — i allt vinner den okända priset. När hon får veta att detta pris är den förmenta prinsens hand, hon som blott har tanke för den unge man hon nu återsett bland ädlingarne vid hofvet, ger hon till ett anskri, kastar bort rosen och flyr, dervid hon tappar en af sina praktfulla skor, — och är åter förvandlad till askungen. I sista akten har fursten, den verklige fursten, låtit efterlysa egarinnan till den tappade skon; den åt hvars fot skon passar, vill han gifva sin hand. Ny täflan, Cendrillon har ock infunnit sig i sina tarfliga hushållskläder; hennes systrar försöka skon — förgäf-ves. När hon varseblir den, ropar hon i äkta askungeton »det är min»; och se den passar henne ensam. Rosen har blifvit upphittad, äfven den, och återges henne. I det ögonblick hon får den i handen förnyas den plötsliga förvandlingen i föregående akt. Hon är åter furstinna och förblifver det genom rosens trollmakt och sin för-mälning med fursten. Det har varit nödvändigt att förutskicka denna i alla fall högst flygtiga skizz af pjesens innehåll för att ge läsaren ett begrepp om de stora och sällsynta gåfvor som erfordras for att, i hvarje hänseende väl återge Cendrillons roll; men om en knappt adertonårig flicka, ännu elev, utför den ypperligt och dervid afgjordt ställer i skuggan två sångerskor, de första vid vår scen på sin tid och båda mycket utmärkta*, så måste hon väl anses såsom en högst sällsynt företeelse. Och detta gjorde m:ll Frösslind. Hon framkallade hos hela Stockholm en enthusiasm som ej sedan i högre grad kommit någon af våra teaterkonstnärer till del, ehuru framropningar, buketter, lagerkransar, medaljer till deras ära då ännu icke voro uppfunna. Hela * Systrarne Marie Jeanette och Justina Christina Wässelius. Om den/örra skrifver F. A. Dahlgren i sina »Anteckningar om Stockholms Theatrar» — i sin väg ett oupp-hunnet mästerverk —: »Hon hade en serdeles skön och klangfull stämma och var på sin tid teaterns mest firade sångerska. Tillika egde hon en utmärkt förmåga som skådespelerska.» Den senare, gift 1812 med dansören italienaren Casagli, lemnade med honom Sverige 1818. I hans hemland uppträdde hon med stormande bifall såsom primadonna uti flere Rossinis operor och i Cimarosas Matrimonio Segreto m. fl. likaså i München. Hon var sålunda den första i raden af svenska Sångerskor som fått europeiskt rykte.