230 samtala med dem, allt under det musiken fortfar. När Mrs L. spelar forte, tala vi forte, och när hon spelar piano, tala vi piano. Hon så att säga leder konversationen och är den tongifvande — och när hon slutat, säga vi alla ivery nice» (mycket vackert) och efterfråga kompositören. Mrs L. lemnar emellertid snart pianot och går fram och serverar théet, hvilket väntar på en bricka på förmaksbordet. Det drickes naturligtvis på stående fot, men nu liksom vid frukosten räcker värdinnan hvar och en sin kopp fullt tillagad med socker och grädde uti; och såsom ett särskildt tillbehör för qvällsthéet bjudas ett slags små, lätta, fyrkantigt skurna smörgåsar (sandwiches), enligt engelsk sed dubbla med smöret emellan. Hvad vi kalla thébröd eller i allmänhet småbröd till thé eller kaffe tyckes deremot i England vara alldeles obekant. Mången gång tänkte jag med en viss saknad på den hederliga svenska skorpkorgen och på den svenska värdinnans hemtrefliga: »Var så god och doppa lite mera.» De båda damerna, som äro bjudna att tillbringa aftonen, skulle väl enligt svensk sed anses vara bjudna på »souper», men någon sådan synes ej till och blir ej heller synlig senare. Det enda som serveras är denna kopp thé och kanske, om jag minnes rätt, några små sötsaker på ett sidobord. Engelsmännen ha visserligen ett ord för souper (supper); men for min del får jag bekänna att jag under hela mitt vistande i England aldrig varit i tillfälle att se någon sådan. Den torde i allmänhet blott förekomma vid större festliga bjudningar med bal eller dylikt. Också är den naturligtvis alldeles öfverflödig ofvanpå den sena middagen, och till och med den kopp thé, som intages, synes mera vara vana än behof. Att qvällsbjudningar under sådana förhållanden äro af ringa betydelse, är klart; och de förekomma också på långt när icke så mycket som middagsbjudningar. Ofta nog händer det dock, att personer, som man för utrymmes skull ej kunnat se till middagen, eller som man tror sig kunna behandla med mindre ceremoni, i stället inbjudas till qvällen; och ej sällan äro dessa redan värdinnan till mötes i förmaket, när hon anländer dit från middagsbordet. Men hvad man om qvällen framför allt bjuder på i ett engelskt förmak är sång och musik, och så äfven hos Mr L. i dag. Alltså sedan théet druckits, ropar Mr L. till James, den yngste af sönerne: »Nåväl James, låt oss höra en sång!» James går fram till pianot och tar fram ett nothäfte, och Mrs L. sätter sig att accompagnera honom — men hvad sjunger han? Jo! han stämmer upp en sång, som vi i Sverige skulle kalla en slagdänga af äkta sort. Det är också verkligen en af Londons populära gatsånger af