236 för att genom något allvar i öfvandet af sång och. musik få sken af att täfla med dessa. Ja, jag tror att det skulle djupt såra en »gentleman», om det hände honom att, genom någon utmärktare prestation på en. bjudning, bli tagen för en verklig sångare eller musiker. Då gör han hellre sin sak illa och försummar att utbilda sina musikaliska anlag — och sålunda fortfar musiken inom de engelska familjerna att bli föga mer än ett sätt att göra digestio-nen mera behaglig,. Men — enfin — engelsmannen älskar dock och förstår god klassisk musik, vill man säga, derpå äro t. ex. de många storartade konserterna i London ett slående bevis, dessa konserter, vid hvilka den klassiska musiken och dess framstående tolkare alltid samlat fulla hus. Men vi få besinna, dels att London är bebodt och besökt ej blott af engelsmän utan ock af främlingar i hundratusental, dels att, i denna ofantliga verldsstad, blotta undantagen från den allmänna smakriktningen böra tillsammans utgöra tillräckliga massor af musikaliskt folk för att fylla konsertsalongerna och för att åhöra Händeis oratorier. Hvad Händel för öfrigt beträffar, så äro engelsmännen stolte öfver honom — de räkna honom nemligen som engelsman — och det anses nästan som en skam för en »gentleman» att ej hafva hört hans verk. En sanning är det ock, att stor orkester och stor körsång locka folk öfver allt, alltså äfven i England. Massor af musik draga allestädes massor af folk. Apropos körsång, så kan det ändtligen vara af intresse att tillägga, att engelske gentlemän, så gerna de än sjunga unisont vid familjepianot, dock aldrig, efter hvad, jag kunnat utröna, sysselsätta sig med sång i stämmor, med qvartettsång — ja, att de rent af tyckas anse sådana öfningar långt under deras värdighet (lika säkert som den är öfver deras färdighet), och att de derföre lemna sådant uteslutande åt männen »ex professo». En sångqvartett i ett engelskt förmak är alltså någonting fullkomligt obekant; och skulle den undantagsvis förekomma en gång vid en soiré i de stores salonger, så är den för visso betald och dertill i flesta fall ej engelsk. Stu-denterne i Oxford och Cambridge ha sina öfningar och lekar på öppna fälten och sin rodd, detta finna de naturligt och en gentleman värdigt (och vi medge, att de i dessa kroppsliga idrotter gifva våra studenter ett efterföljansvärdt föredöme) — men öfningar i sång! Aldrig! Och om de äfven, hvilket jag betviflar, kunde förmås att fatta, att studenten skulle kunna sysselsätta sig med sång-öfningar, så blir det alltid för dem en vidunderlig tanke, att studenter, att »gentlemän» skulle uppträda med denna körsång eller med hvad sång som helst på offentliga konserter. Den engelske