242 Äfven för rökarne vid kolbrasan blir det småningom tid att bryta upp. Klockan är half 12. Vi resa oss, bjuda hvarandra god natt, och gasen i kronan nedskrufvas. De af herrarne, som ej redan förut klädt sig i tofflor, ställa nu till en smula oväsen i förstugan med att slänga af sig stöflarne, hvilka der lemnas huller om buller till borstning för morgondagen; och derpå taga vi hvar och en sitt ljus på ett sidobord, der dessa enligt engelskt bruk stå uppradade i sina låga, platta bleckstakar till lika stort antal som vederbörande sofkandidater, tända ljusen, släcka den ännu i förstugan brinnande gaslågan och tåga sedan i ett slags tyst fackeltåg uppför trapporna, ljudlöst smygande dels i tofflor, dels i strumplästen, och försvinna sömniga hvar och en i sin sängkammare efter ett ytterligare, mem nu mera doft, »good night». N. P. Ödman. Den döende skalden af Lamartine. Mina dagars timglas fallit krossadt ner; Hvarken saknad eller tårar hejda mer Lifvet, som far hän med suckar tunga. Ja, min lefnads sista timme förestår, Och dödsengelns vinge re’n på malmen slår; Skall jag sucka? Skall jag sjunga? Klinga, hulda lyra, klinga än en gång! Jag vill sjunga döende min svanesång, Innan jag skall lemna lifvets zoner. Skaldens själ är kärlek blott och harmoni, Derför en gudomlig sång sig gjute i Mina sista afskedstoner! Strängen, då han brister, klingar skönt till slut;, Lampan flämtar, men förr än hon slocknar ut, Flammar än en gång hon präktigt åter; Svanen i sin dödsstund skådar himlen klar; Menskan ensam, då hon mönstrar forna dar, Räknar dem och dem begråter.