243 Äro dessa dagar värda väl en tär? Timme efter timme, dag för dag förgår; Och hvar andra lika äro alla. Så till sammans flykta bort på lifvets ström Dagens mödor, smärtor, — stundom ock en dröm; — Snart dock nattens skuggor falla. Den må gråta, som vid jorden fäst sitt hopp, Men ser det försvinna under årens lopp Och ej lemna qvar mer än ruiner! Mig vid denna jorden fäster ingenting; Derför flyr jag bort, som blomman drifves kring, När den stränga vinden hviner. Så flyttfoglarne, på färd till andra land, Bygga ej sitt bo på någon böljas strand Och på trädens grenar icke gunga; Gladt de blott sig låta vaggas af en våg, Se n med jubel flyga hän; — man ej dem såg, Utan hörde dem blott sjunga. Ingen lärde mig att lyrans strängar slå. Ifrån himmelen ingifvelsen vi få; Menniskan kan ingenting oss gifva. Icke lär sig bäcken, hur den rinna må, Ej lär biet att af blomman honung få, Eller örn i rymden drifva. Klara malmen ljuder upp i tornets höjd; Än han sjunger ljufligt vid vår bröllopsfröjd, Än han klagar vid vår graf och gråter. Liksom malmen var jag i mitt ve och väl, Ty hvar lidelse, som slog uppå min själ, Fick ur den en genklang åter. Så i natten klagar eolsharpans sus Och sin suckan blandar uti vågens brus, Medan vestan kring dess strängar jagar; Och förvånad vandrarn stannar och hör på, Undrar och beundrar, men kan ej förstå, Hvem som suckar, hvem som klagar. Ofta tårar fuktade min lyra väl, Men som himmelsk dagg de falla på vår själ; Ej det hjerta mognar, som ej lider. Uti bägarn drufvans safter perla än; Och en balsam, om vår fot går öfver den, Rikare sin vällukt sprider.