244 Utaf Gud min själ lik flamman danad är; Allt af hennes eld blef tändt, som hon kom när; Och jag dör, ty jag för mycket brunnit. Allt, jag vidrört, har till stoft förgått till slut; Liksom blixt, på heden fallen, slocknar ut, När han näring ej har funnit. Tiden är ej mer. — Men äran? Ack, hon är Ekot, som ett sekel till ett annat bär, Blott en lekboll, som man verlden gifvit. Verldens tomma löfte hade en gång sagt: Stor och härlig är och varder lyrans magt. — Hvad har nu af henne blifvit? Menska! Låt den döende ej dåras af Fåfängt hopp! Och kunde väl kring skaldens graf Evigt detta minne återskalla? Denna sista flägt, är det väl ära då? Du, som lofvar att hans minne skall bestå. Kan två dar du dina kalla? Gud mitt vittne är! Ifrån min första stund Aldrig detta ord har gått ifrån min mund, Utan att min läpp af löjet fårats. Tomt allt mer och mer jag fann ju att det var^ Jag föraktat det, så snart jag funnit har, Att så mången deraf dårats. Lockad af en oviss äras tomma hopp Menskan lemnar ut ett namn åt tidens lopp, Men hvars glans allt mer och mer försvagas. Blott en spillra blir det uppå tidens haf, Sväfvar dag för dag, tills ned i glömskans graf Slutligen det äfven jagas. Om mitt namn på dessa böljor utan kust Sjunker eller icke under stormens dust, — Hvad gör det? Ett namn och intet annat! Frågar svanen väl, på färd till himmelen, Frågar han, om skuggan af hans vingar än Uppå ängens matta stannat? Men hvi sjöng du? — Fråga då en näktergal, Hvarför natten om dess röst i skogens sal Blandar ljufligt sig med bäck som brusar! Liksom menskan andas, sjunga måste jag, Liksom vindar, foglar sucka dag för dag, Liksom källan stilla susar.