245 Älska, bedja, sjunga var min lefnads frid. Jordens goda, — föremålen för vår strid — Allt jag ber farväl förutan smärta; Blott ej varma sucken upp till himlen höjd, Lyrans jubel och ett hjertas tysta fröjd, Som sig slutit till mitt hjerta. Vid den skönas sida höra lyran slå, Och få se dess toners svärmeri också Ned i hennes inre ljufligt sänkas; Locka fram ett tår-regn på den huldas kind. Liksom daggens tårar af en morgonvind Ur den fylda kalken stänkas; Se den blyga flickans sorgsna blickar gå Klagande mot himlahvalfvets vida blå, Smäkta, smälta bort på tonens vågor; Sedan åter, likt ett flygtigt nattens sken, Låta själen speglas af så mild, så ren Uti sina ögons lågor; Se en skymt af hennes tankar för en stund Uppå pannan, fastän än ej hennes mund Yttra törs hvad hennes hjerta menar; Men till slut, när denna tystnad bryter sig, Höra detta himlaord: jag älskar dig! Det en suckan väl förtjenar. Ack, en suck, en saknad! Tomma, tomma ord! Re n på dödens vingar ifrån denna jord Flyr min själ till rymd, dit hon har längtat; Der min blick ser lysa skönt mitt enda hopp, Dit min lyras toner redan svingat opp, Dit min suck har städse trängtat. Likt den fogeln, som bland skuggor skådar klart. Själens öga, tron, har redan underbart Mig min framtids öde uppenbarat. Huru mången gång har ej min varma själ Döden föregått till himlens rymder väl, Och min framtid der förklarat! Rista intet namn uppå mitt dystra bo! Stör med ingen präktig vård min skuggas ro! Aek jag efter dylikt icke frågar. Lemna blott så mycken plats, — men icke mer, — Att den lidande på knä kan falla ner, När förbi min graf han tågar.