246 Ofta, när de tysta skuggor breda sig, Höjes bönen ifrån griftens dolda stig, Hoppet hämtas, der de döde hvila. Mer från jorden är du skild och höjd, om på Någon graf du böjer knä; din själ skall så Lättare till himlen ila. Krossa, gif åt vindar, vågor, lågor ut Denna lyra, som skall tystna nu till slut; Snart Serafers harpor får jag röra. Snart är jag odödlig vorden liksom de; När härnäst jag strängar lyran, då kanske Skola himlar sången höra. Snart! . . . Men dödens tunga hand på strängen slår; Strängen brister, och dess sista klagan går Doft omkring i luftens regioner. Tystnat har min lyra! . . . Tag nu din, min vän! Låt min själ få flytta bort till himmelen, Följd utaf dess helga toner! J. A. Drysén. Stolts sjöjungfruns aftonslummer. I vårliga qvällar, Då stjernornas tåg Och lundar och fjellar Sig spegla i våg, Då blommorna dofta Bland skuggande trän, Går sjöjungfrun ofta Mot lunden hän. Ur sjön hon sig höjer I bländande prakt; Djupt vassen sig böjer För skönhetens magt, Och böljorna gunga I lättare språng, Och vindarne sjunga Sin skönsta sång. En säfkrans är virad Kring lockarnes svall, Och armen är sirad Med ring af korall, Till barmen sig smyger En perlked så skön,* Kring höfterna flyger En gördel grön. Omkring sig hon blickar Så fager som säll, At blommorna nickar Ett vänligt »god qväll!» En vinter är gången Se’n sist hon dem såg: Hon legat som fången I frusen våg.