247 Af isfjettrar bunden, Hon drömde sig då I susande lunden, Der trastarne slå, Der sipporna bada I qvälldagg och ljus Samt nicka helt glada At bäckens brus. Af vårsol hon frälsats TJr kedjande tvång, Befriad hon helsats Af vårvindars sång; Nu vill hon sig luta Till hvila en stund Och ögonen sluta Till drömrik blund. Ur slumrande tufva, I skalkande glam, Så lätta, så Ijufva Gå elfvorna fram Att kyssa och smeka Den drömmande gäst, Att dansa och leka Vid nattlig fest. De, vakande, sväfva Omkring henne snällt, Och månstrålar väfva Kring lunden ett tält; Och forsen han slutar Sitt sorlande lopp, Och blomman hon lutar I bön sin knopp: Ty strömkarlen träder Ur skogsbäcken snart, Han spelar och qväder Så klangfullt och klart: »Sof roligt och hoppas! Fast långsamt det går, En gång skall dock knoppas En evig vår! »Då bojorna krossas För frälsande ord, Och anden förlossas Ur bölja och jord; Den stormande trängtan Sin krona skall få, Den bäfvande längtan Sin himmel nå. »Ej vinter skall tvinga Din jublande fröjd, Men glad får du svinga Mot bidande höjd. — Så slumra och hoppas! Fast långsamt det går, En gång skall dock knoppas En evig vår!» Stolts sjöjungfrun smakar Den ljufvaste blund; Men strömkarlen vakar I vårnattens stund, Sin harpa han smeker Med strängkunnig hand — — Och månljuset leker På sjöastrand. Edv. Tengström. Huruledes magister Andreas Jonæ Busemontanus fick Törnekulla gäll, och huru han der gjorde sitt inträde. Tiderna förändras, och vi förändras med dem, det är en sannino-, som ofta upprepas och allmänt erkännes, emedan den icke kan bestridas, då hvar och en sjelf är ett lefvande bevis derpå. Men att denna tidernas ständiga förändring, i sin helhet betraktad, alltjemt sträfvar Nu, 1877. 20