248 till ett bättre, derom äro tankarne delade, ty här ligga ej bevisen så nära till hands. De finnas till och med, som, sedan de sjelfve passerat middagslinien och börjat gå utföre, hysa benägenhet att tro hela menskligheten befinna sig på samma punkt, och vandra samma väg, som de. Så förflyttas deras tankar till den der »gamla goda tiden» för ett eller annat hundra år sedan, som de icke så noga känna och derföre föreställa sig så utomordentligt herrlig. De önska sig förflyttade till denna gyllene tid. Skada blott att de icke kunna få denna fromma önskan uppfylld. De skulle då förvisso snart längta tillbaka. Nog är det sannt, att hos oss ännu finnes ganska mycket, som ej borde finnas, mycket oskick, mycket, som är både synd och skam. Men detta allt är dock nästan en försvinnande qvantitet mot hvad af samma slag funnits i den der gamla goda tiden, våra fäders och förfäders dagar. Folket i allmänhet reder sig nu bättre, vet bättre, har det bättre och kan få det ännu bättre än fordom, ty arbetet vinner nu både sin ära och sin lön. Det tjenar till intet att söka förneka det. Se på våra skolmän t. ex. De hafva det visserligen icke alldeles så, som de sjelfve kunna Önska sig och deras vigtiga och trägna arbete måhända förtjenar; men de bo dock i eldade rum — ja till och med våningar — gå till dukadt bord, och är ej aptiten allt för stark, kunna de derifrån uppstiga mättade. De äro ej längre nödsakade att svärta armbågar, knän och läggar för att dölja klädernas bristfälligheter, och utfå sina löner qvartalsvis utan att behöfva kifvas med kamrater och äldre lärjungar om rättigheten att i den eller den socknen vandra från by till by och medelst predikande, sjungande, latinska vältalighetsprof och andra i våra ögon mindre lofliga konster hopsamla de kött- och fläsk-stycken, brödkakor, korfvar och smörklimpar, hvarmed de sedan skulle lifnära sig under terminerna. För dem hafva således tiderna väsentligt förbättrats; och om de mödor och försakelser af alla slag, deras yrkesbröder på 1600-talet måste utstå, kunna vår tids skolmän svårligen göra sig en föreställning. Men så voro också den tidens ludi-magistrar helt olika våra. Lärdom efter den tidens mått saknade de väl i allmänhet icke, men hvad deras seder och lif beträffar, våga vi icke säga att de voro mindre råa, mindre vilda än deras samtids. De voro grofva härdade naturer, i hvardagslag fulla af latin, grekiska, hebreiska och dogmatik, och vid högtidliga tillfällen af svenskt öl, »pryssing» och »melskt». *) Man far således icke föreställa sig att de på något sätt *) Pryssing = preussiskt, Melskt = memelskt öl.