249 liknade vår tids fina, städade, nyrakade och belefvade skolmagistrar, hvarkende långa och smala eller de korta och tjocka. De voro torftige att åse, men senfulle, starke, ofta högreste, kraftige män, och de dagliga armrörelser, som de aldrig hvilande ferlorna och risen medförde, gjorde dem till ganska allvarsamme motståndare i en tidsenlig diskussion vid ölstånkan eller bägaren, vare sig att denna gälde Zwinglianska eller papistiska villfarelser, eller Pryssingens och Melskans företräden framför det svenska ölet. Rådstugornas, Häradsrätternas och Domkapitlens protokoll visa att de dervid icke sällan på ett i bokstaflig mening dräpande sätt framställt sina argument. Men de högtidliga tillfällen, då sådana värmande diskussionsöfnin-gar förekommo, voro dock mera sällsporda. *) Hunger och köld var den dagliga kosten. Under denna tid — ja vi kunna till och med närmare bestämma den, ty det var vid Thomasmessau 1667 — satt Magister Andreas Jonæ Busemontanus en afton vid sitt skrifbord i den lilla kammare, han bebodde uti Håkan Skinnares gård. Framför honom låg en skrifvelse, som han vid det svaga sken, ett smalt oputsadt talgljus spred öfver rummet, flitigt studerade. Men innehållet tycktes icke vara tillfredsställande, ty då och då rynkades de väldiga ögonbrynen eller frampressades ur hans högvälfda breda bröst en djup suck, som skickade en varm luftström ut öfver det iskalla rummet. Än lade han papperet ifrån sig, reste upp sin kraftiga gestalt och vandrade fram och tillbaka i den lilla kammaren, än satte han sig åter ned, läste och läste om igen den erhållna skrifvelsen. Han sammanknäppte sina händer såsom till bön och syntes en stund försjunken i andäktiga betraktelser, men spratt derefter plötsligt upp med mörknad blick och vredgad uppsyn, och denna nya känslo-strömning framtvingade ett slag i bordet med knuten hand och af sådan styrka att det gamla trähuset skakades i sina grundvalar och ljuset af förskräckelse hoppade ur jernstaken ned på golfvet och slocknade. Detta väckte honom till besinning. Med en latinsk ed, som efterföljdes af en djup suck, tog han upp ljuset, och sättande handen bakom den ännu rykande veken började han blåsa derpå med alla krafter, för att lifva den ännu ej slocknade gnistan till full låga. Detta lyckades, och i en lugnare sinnesstämning satte han ljuset åter i staken och sig sjelf vid skrifbordet. Ännu en *) Likväl förekomma icke sällan klagomål deröfver att månge, «ej achtandes hvad them såsom scholepersoner anstodhe, fast stadigt höllo sigh på krogarehusen och vid öhlbenken, nu provocerande til at slås örfilar, nu til at disputera på hebreisko, grekisko eller latin.» Andre kommo «plicht fulla af öhl» upp i skolan o. s. v., hvarom den tidens rättegångshandlingar upplysa.