250 gång genomögnade han den handskrift, som försatt hans blod i så häftig svallning. Det var ett bref från Högvördiga Domkapitlet, till svar på hans vördsam-ödmjukliga anhållan att vid tillsättningen af något af de nu ledigvordna prestgällen komma i Capituli åtanke. Hans skildring af sin nödstälda belägenhet och det stora trång, hans in peregrinatione ac studiis åsamkade skulder förorsakat, hade fuller af capitulo behjertats, och med afseende såväl derå som hans märkeliga ingenium och goda studia samt hans in re scholastica ådaga-lagde skicklighet och nit, lemnades honom nu valfrihet emellan tre lediga pastorat. Att vägen till dessa förde förbi brudstolen borde väl, då M:r Anders var ungkarl, så mycket mindre vara ett ovälkommet vilkor, som det omtänksamma domkapitlet äfven här lemnat honom fritt val emellan tvenne sedesamma, högt bedröfvade enkor, hvilka disponerade hvar sitt af de bättre pastoraten, samt två dygdesamma, i sorgen efterlåtna, jungfruliga prestdöttrar vid det tredje och sämsta gället. Men ändock var det just detta vilkor, som hos M:r Anders framkallade den själsstrid, vi nyss bevitnat, och tvang honom att, sedan han med ett »guod bonum, faustum, felix-que sit» fattat pennan, nedskrifva en lång epistel, der han, med djupaste vördnad och tacksamhet för det högvördiga domkapitlets högtpriseliga och välvilliga omtanke om hans ringa person, undanbad sig den erbjudna lyckan. Var det någon äldre öm förbindelse, någon annan dygderik, på titel af pastorska blygt väntande jungfru, som föranledde denna afsägelse? Man borde kunnat Vänta det, men så var dock icke händelsen. Det var ett bindande löfte af annat slag, en samvetssak, som tvang M:r Anders, att för alltid afstå från den äktenskapliga sällheten, och detta högvigtiga skäl meddelade han nu sina andlige fäder och styresmän. Medan han ännu in peregrinatione ac studiis verserade hade han på öfverfarten från Greifswald vid Ölands norra udde råkat in naufragio och lifsfara. Han hade då efter gammal sedvänja gjort ett löfte, och detta var, att om han frälst och felig faran undkomme, icke vidare tänka på Gertrud Thewitz Gartziorum scribæ fagra dotter, den enda med hvilken han någonsin velat hjonelag bygga, utan i dess ställe, Gudi till ära, sitt öfriga lif in cælibatu tillbringa, menandes detta vara ett vida strängare och hans syndiga kött mera späkande löfte än det, att äkta en qvinna, den der sig emot decalogi 6:e budord försett och försyndat hade, hvilket löfte eljest i lifsfaror som oftast plägade göras.*) Under sådana förhållanden måste han anse det nu gjorda an *) Sådane i stor lifsfara gjorda löften voro mycket vanliga och möta icke sällan i äldre handlingar. Eget nog gälde de i regeln äktenskap med fallna qvinnor, hvilkas