251 budet såsom en pröfning, livarmed den Högste Guden hans tro och ståndaktighet velat tentera, förhoppandes han sig att detta svåra prof med Guds nåd bestå kunna. — Brefvet lemnades till en djekne, som dermed fick vandra till stiftsstaden, och äfven i sinom tid återkom med svaret. Detta var dock icke hållet i samma smickrande och vänliga ton som den förra skrifvelsen, utan strängt och allvarligt. M:r Anders fick en skarp tillrättavisning erroris papistici, som af hans bref framgick. Såsom icke blott en Lutherisk christen utan dertill en, den der sacros ordines annammat hade, borde han känna så sin egen som Högvördiga Domkapitlets pligt att enkor och faderlösa faderligen vårda och besörja, hvilket ock — såsom läsas kunde hos Jacobum 1: 27 — vore Herranom en behaglig Gudstjenst, det ock honom borde grund- och allvarligen betänka. Det omskrefna löftet åter anbelangandes, kunde H. Domkapitlet detsamma icke annorlunda anse, än såsom en tentatio diaboli, hvarigenom den lede frestaren M:r Andreæ nöd och fara begagnande, honom till ett för hans andeliga och lekamliga lif och bergning skadeligt och ochristeligt cælibatus — more papistico ac vere diabolico — locka och förleda velat. Domkapitlet ville derföre kärligen, broderligen och strängeligen hafva honom förmanad, att slike djefvulske tankar alldeles i vädret slå och med Guds åkallan bortkasta, samt sig fastheldre — såsom hans pligt vore — kapitlet, det af Gud vore satt honom för en öfverhet, debila observantia lyda och hörsamma, anbefallande honom faderligen och allvarligen, att senast före Vårfrudag resa till Törne-kulla, det ock bästa gället vore, och tillse, huruvida han sig med hustru Johanna, Sal. Herr Lars’es högtbedröfvade, i sorgen efter-låtne enka comportera kunde; menandes Högv. Domkapitlet slutligen att, då hustru Johanna vore provectæ ætatis och in matrimonio priori sterilis, ett äktenskap med henne quasi cælibatus anse’s kunde. Huruvida dessa varningar och förmaningar egde tillräcklig kraft att häfva Mäster Anders’ betänkligheter och samvetsskrupler kunna vi ej säga, blott det, att han efter några dagars betänketid vandrade den 5 mil långa vägen till Törnekulla. Vi veta icke heller om utsigten till ett quasi cælibatus föresväfvat honom, då han kort derefter af H. H. Biskopen sjelf in Capitulariwn pra sentia högtidligen och christprydligen trolofvades med hustru Johanna; men så skedde emellertid. Allt tycktes nu vara tillbörligen ordnadt för hans tillträde till Törnekulla pastorat, men ändock erhöll han till en början endast förordnande att såsom vicarius der bestrida själa antal i en tid då kyskhetsbrotten voro mycket talrika och allvarligare än nu beifrades, var förvånande stort. Mången sådan kom derigenom till ett godt äktenskap och åter till tukt och ära.