252 vården. Orsaken härtill var, att han hade en medtäflare. Denne en helt ung man och hans forne lärjunge Dominus Petrus Petri Bullerumensis kunde visserligen ingalunda af capitulo ifrågasättas, då han icke blott var en allt för ung och dertill endast passeligen lärd man, utan ock i följd af sitt lustuga sinne mycket benägen för dryckenskap, kif och slagsmål, hvadan han sig i gästabud och ölbänk mera skickade som blasphemant och en satans corfabulans än en rätt Guds ords tjenare. Men om han således var meritis destitutus, var han det deremot icke protectione. Han var brorson till den aflidne kyrkoherden, egde inom socknen egen fäderneärfd gård samt hade nu någon tid uppehållit gudstj ensten derstädes, hvårföre Törnekullenses hos Högvördiga Domkapitlet begärt honom till pastor. Dertill var han den ädle och välborne Herrens Herr James Gordons till Ingeby, boren friherre till Aberbrothock, fordom öfverste för ett regemente skotska knektar, hofpredikant samt præceptor för de ädle och välborne junkrarne, hans välborenhets unga söner, och hade be-mälde öfverste for hans skull gjort sig mycken omak och hos höga öfverheten för honom intercederat. Af denna orsak ansåg H. Domkapitlet, ehuru det fuller hade i sin makt att hindra Dom. Petrus att tränga sig emellan barken och trädet, sig af skyldig respekt för Välborne Öfversten böra utnämningen något förtögra och dervid lagligen procedera. I samma mån som Herr Petters utsigter till pastoratet förmörkades, stegrades hans förbittring mot medsökanden, hvilken han till och med låtit undsäga på lifvet, om denne dristade sig än en gång sätta sin fot inom Törnekulla; och som han var en oförskräckt slagskämpe, var det sålunda till befruktandes att han skulle vålla den nye pastorn åtskilliga svårigheter och obehag, ja till och med trakta honom efter lif och lefverne. Men mäster Anders aktade allt detta för intet, och var trygg i sin rätt. Dertill egde han en stor och stark kropp, och att i denna bodde icke blott andeliga utan ock lekamliga krafter, det hade borgerskapet i staden nogsamt erfarit, då de högmögende bland dem treskats att gifva skolan hennes rätt. Han hade då så grundligt visat dem rätta vägen att de lika mycket beundrade hans fysiska styrka som hans märkeliga ingenium. M:r Anders var sålunda icke den som fruktade en dust med den kände slagskämpen, ehuru han för sin presterliga värdighets skull var beredd att göra allt för att undvika densamma. Sådan var ställningen då M:r Anders en lördagsafton, sittande grensle öfver den kista, som innehöll hans böcker, helgdagsskrud, skjorta och prestkragar, på en bultavagn*) gjorde sitt inträde i Törne- *) Grof arbetsvagn med träaxlar och hela s. k. bultahjul.