253 kulla, der han påföljande söndag skulle hålla sin första predikan. Solen gick upp klar och strålande den dagen, och det hade redan ringt andra gången, då han efter en stadig frukost med ett i hans anlete ovanligt småleende lät sin trolofvade ordna prestkragarne, och i en ny och prydlig skrud — den tillämnade bröllopsdrägten — vandrade till kyrkan. En stor myckenhet folk af alla åldrar och kön var församlad på kyrkovallen, men bistra voro de ögon, som mötte honom, och ingen besvarade hans lika höfviska som allvarliga helsning. Endast med möda kunde han bana sig väg genom folkhopen fram till kyrkodörren, och denna var ännu ej öppnad. »Hvi låten I icke upp kyrkodörren?» sade han till de närmast stående. »Tiden nalkas då gudstjensten skall begynna.» Intet svar endast vreda blickar. »Klockare, klockare! hvar äst du?» ropade M:r Anders. Ingen klockare syntes till. Han vände sig åter till menigheten, och ropade med strängt allvar: »Den der nycklarne hafver, han öppne dörren, att eder prest må varda inlåten.» Då svarade en röst ur hopen: »I ären icke vår prest.» »Eder kyrkoherde är jag fuller ännu icke, men af högvördiga domkapitlet förordnad pastoris loco att här förkunna Guds vilja och Tåd, Eder till frälsning och salighet. Öppner kyrkan!» »Vi öppne icke kyrkan för dig. Vi hafve dig icke kallat», sade med morsk uppsyn en storväxt bonde. »Sannt sade du» — svarade M:r Anders — »I hafven mig icke kallat, utan det hafver det högvördiga domkapitlet. Men Eder höfves att lyda capitulo.» »Har domkapitlet skickat dig att predika, så må det ock skaffa dig kyrka. Men denna kyrkan är vår, och här skall du icke ingånga. Vi hafve annan prest, som här Ordet förkunna skall.» I detsamma framkom Dom. Petrus och stälde sig med öfver-modiga later och händerna i sidan framför M:r Anders. »Ho äst du?» sporde han. »Hvem jag är vest du fuller animal cornutum'», svarade M:r Anders, som sticknade vid detta oförskämda tilltal af den forne lärjungen. »Och hafver du väl ännu icke glömt de gånger jag som din magister hudstrukit dig för olydno och liderlighet.» »Och det tör du säga mig, du gamle qvastmakare, du långe galge», utfor Herr Petter, knäppande med fingrarne framför sig Andreæ till mera despect. »Slikt tör du säga, mig. Vore det icke för det helga rummets skull, vore du slikt tilltal snarliga umgällande. Men nu — ser du — är det jag och icke du, som här pre