254 dika skall. Låter upp dörren för mig, och Du, gamle hund, må gläfsa här utanför bäst du gitter.» Kyrkodörren öppnades. Men då Herr Petter skulle ingå, grep M:r Anders honom för bröstet och stötte honom till rygga. »Vade retro Satanas» ropade han. Herr Petter sökte med en magstöt bringa sin motståndare ur hans ställning på kyrkovallen, men M:r Anders fattade honom med båda armar om hans lif och sedan han med ett väldigt tag slungat honom långt ut bland bönderna, drog han sig in i kyrkoporten, fast besluten att här värja sig emot hvem det vara månde. Ett allmänt sorl hördes bland folket och ville meste parten taga Herr Petters parti och storma löst på M:r Anders; men denne, som med sin resliga gestalt nästan uppfyllde kyrkoporten, ropade med högan röst: »Stillen Eder och tagen Eder till vara. Den förste som kommer mig nära, varder vändande åter samme väg, som denne Eder sjelfgjorde lärare och arge calumniant.» Ett par handfasta bönder närmade sig och sökte fatta M:r Anders i kragen, men han slungade dem begge tillbaka. Någre andre ryckte nu fram i stället, men hejdades af en röst ur hopen,, som ropade: »Potz tausend teufeln; go’ vänner, släppen presten. Kan han så försvara sin kyrka, så kan han ock slå djefvulen sjelf.» Detta verkade ett ögonblicks uppehåll, och fram trädde den ropande, fänriken, ädel och manhaftig Johan Björn, den der eljest varit af det parti, som ifrigast arbetat för Herr Petter. Med honom följde 2 manhaftiga knektar och desse stego obehindrade fram till kyrkodörren, der dragandes sina värjor. »Jag gifver Herr Petrus fånen,» ropade fänriken. »Denne presten är bättre och gör han lika godt skäl för sig vid ölkruset,, så är han min man.» Herr Petter hade emellertid åter kommit på benen efter det svåra fallet och rusade nu fram skrikande: »Hafver ut den djefvulen.» Men fänriken svarade, hotande honom med värjan: »Kommer du honom för när, Petter ! dräper jag dig. Mäster Anders är bättre karl än du, det hafver du nu nogsamt förnummit.» »Och du äst en förrädisk skalk» — ropade Petter, rusande fram emot dörren. »Menar du, Björn, att icke jag kan krossa denne gamle fuxen, om jag blott fångar honom fatt. Hafver honom ut, och låter oss begge kämpa, skolen I nogsamt se, hvem det är, som rätten hafver och styrkan.»