255 »Donner und wetter», sade fänriken leende »den gången sade du ett sannt ord, Petter. Så må det ock blifva. Låt dem brytas, och den, som segrandes varder, bestiga predikstolen.» Folkhopen instämde med öfverljudt ropande: »Låten dem kämpa! — Fram med svartjackorne.» M:r Anders likade detta förslag illa, men då det så kraftigt understöddes af hans ende hjelpare uti den ursinniga folkhopen, hvilken redan börjat storma den södra, med en bom på insidan stängda porten, aktandes sålunda falla honom i ryggen, måste han gifva efter. »Med Guds hjelp då», sade han och steg allvarligt och sakta ut på kyrkogården. Folkmassan vek till sides och knuffades om platserna på muren för att kunna bättre åse den ovanliga tvekampen. De båda presterna störtade emot hvarandra. Munslag, pustar och stötar vankades och värjdes under den första skärmytslingen, medan såväl den ene som den andre sökte att hålla motståndaren ifrån sig. Men slutligen trängde de hvarandra in på lifvet. Petter var yngre och vigare, men M:r Anders, på sin tid den störste slagskämpe i Greifswald, mera fast och senfull. Efter åtskilliga fruktlösa kast, än åt höger, än åt venster, lyckades denne ock att få den rasande Herr Petter under sig, och hållande fast hans domnande armar satte han sitt knä på bröstet. Herr Petter ilskades och utfor med hvarjehanda otidigt munbruk, men M:r Anders var lugn: »Du äst slagen, puercule!» sade han — »Stig upp och gack i frid.» Folket jublade, och medan alla skyndade fram att helsa M:r Anders, smög sig Herr Petter skamsen och blåslagen med rifna kläder bort från valplatsen. Det blef sen messa i Törnekulla den dagen; men en sådan tystnad och uppmärksamhet, som då rådde i kyrkan, ehuru M:r Andérs skarpt bestraffade sina åhörares oskickeliga och syndiga lefverne samt uppstudsighet emot sin af Högvördiga Domkapitlet förordnade herde, hade aldrig förr varit spord. På sådant sätt tog M:r Anders sitt inträde i Törnekulla, der han i många år lefde och verkade som en nitisk själasörjare. Hans äktenskap med företrädarens enka blef icke hvad Domkapitlet förespått ett quasi cælibatus, ty hon födde honom en son och en dotter, men dog efter några års förlopp. M:r Anders valde sig då en yngre ledsagarinna genom lifvet. Hon hette Gertrud Schwalbe och hade sitt förnamn efter modren, som var ingen annan än stads-skrifvarens i Gartz Martin Thewitz^s fagra dotter. Hvad Herr Petter angår, så måste han efter striden på kyrkogården någon tid söka skogen, men fick lejd och blef temligen skon