262 Den på aftonnyheterna plundrade mannen stirrade förvånad på den häftige ynglingen, hvilken uppförde sig så opassande på ett af stadens förnämsta kaféer. Tilltaget väckte uppseende äfven hos de öfrige gästerne, och man började på ett för Ragnar föga smickrande sätt uttrycka sina åsigter om den saken. Men han hörde ingenting af hvad som sades omkring honom. Med vidt uppspärrade ögon stirrade han på en enda spalt i bladet. Det var den, i hvilken funnos namnen på de konstnärer som samma dag fått sälja taflor till konstföreningen. Namnet Ragnar Hjort syntes icke bland de öfrige, och ej ett enda ord fans om hans tafla. »Eördömdt slarf!» utropade han och slängde Aftonbladet från sig. »Man har hoppat öfver mitt namn.» Det kunde icke vara annorlunda, tyckte han. Dörren öppnades med mer buller än vanligt, och en stoj ande skara rusade in. »Mamsell! Två buteljer punsch, nej, tre var det! . . . Nå, se Hjort! Vill du vara med?» Det var unge konstnärslärlingar från akademiens modellskola, glada och friska gossar. En af dem gick fram till Ragnar, slog honom på skuldran och skrek: »Icke lönar det mödan att vara modfäld för så litet, min gubbe. Rafaèlsson fick ej heller sälja första gången, men i dag gick hans tafla igenom med pukor och trumpeter. Det är han som betalar kalaset i qväll.» Ragnar kunde icke få fram ett enda ord. Han blott stirrade på kamraterne, hvilka surrade omkring den lycklige som var deras välgörare för aftonen, och de sparade ej heller sitt skämt öfver Ragnars svårmodiga utseende. Men hvarje skämtsamt ord träffade som knifstyng i den olycklige målarens hjerta. Hans bleka ansigtshy var icke af någon god färgverkan, men ju hvitare han vardt, dess kraftigare färglagd visade sig de andres munterhet. Han fattade sin hatt, kastade en blick af afsky på den lycklige som sålt sin tafla och en blick af djupt förakt på det öfriga sällskapet, hvar-efter han störtade ut i decembernatten. II. Dagen derpå satt Ragnar i sin bostad, fyra trappor upp i Brunkebergs hotell. Huru annorlunda var icke den dagen mot hvad han hoppats. Han kunde icke vänta något bud från konstföreningen, och det var visst icke fråga om att inkassera femhundra riksdaler banko. Gumman Norberg, städerskan, gick ut och in och klagade öfver »herr Hjorts alla björnar som sprungo och smutsade