292 fyra sidorna ett enda staf-fel af den obetydliga art, att det af de »bildade» ofta nog begås. Innehållet var klart, och säkert tänkt, väl och ledigt sammanfattadt. Såsom hon lärde sig skrifva, lärde hon sig främmande språk, conversation, hållning, toilette, m. m. Resor i utlandet gåfvo henne kunskaper och utvecklade hennes naturliga smaksinne. Paris, bekantskap med M:lle Mars och komedien på »Théatre franfais» bildade henne inom få år till en fulländad verldsdame och en comédienne af första ordningen; NcW6e-ska lustspelet blef hennes egentliga fält. Dess eleganta, hälft frivola, halft sentimentala ton var lika som skapad för henne, och ingen har på vår scen återgifvit de rollerna bättre än hon. Yn glin gar oller, t. e. Vicomte de L’Etorières, Richelieu, gaf hon med ett lif, en qvickhet, som hos oss ej blifvit öfverträffade, och förde sig med sällsynt ledighet och behag som cavalier. I det högstämda, tragiska skådespelet var hon icke lika utmärkt, och ehuru förtjusningen öfver hennes spel i Maria Stuart, Jungfrun af Orleans m. fl. var stor hos ganska många, måste rättvisligen erkännas att hvarken hennes medfödda eller förvärfvade förmögenheter räckte till för de partierna, och detta gäller både i inre och yttre mening. Hennes organ var, som vi sett, på senare tider visserligen mycket educerad, likasom hela qvinnan, och till och med angenäm i det lätta och mildt känslofulla dramat, men själens väldigare rörelser, den storartade passionen var den ej mägtig att med gripande sanning i tonfall och modulationer tolka, lika litet som egarinnan var danad att erfara och återge dem. Ett undantag härifrån bildade dock två Shakespearska roller: Julias och Oplielias — med dem, i synnerhet Ophelias, var förhållandet ett annat, och h varför? Emedan Ophelia, och i viss mån Julia, egentligen icke äro roller i ordets fullaste betydelse. Ophelia griper ingenstädes in i handlingen, bestämmer icke genom någon mäktig inverkan dennas phaser och slutliga utgång. Hon blott älskar och lider, tyst, undergifvet, offerlikt, tills det kufvade, tillbakaträngda känslofulla bryter ut — i vansinne. Hon är nästan blott en apparition, — i detta ords rätta betydelse, likväl, icke i den förvända det fått i det moderna recensent-språket, — men denna apparition, iklädd M:ll Högqvists gestalt, fick en betydelse för Shakespeares drama, som den förut hos oss aldrig egt och möjligen aldrig torde få. Hon var likasom af natur, inre och yttre daning, skapad till Ophelia. Hennes höga, nu mera fylliga, men alltid smärta figur, röstens veka, beslöjade, men ändock genomträngande ton, finheten och ädelheten i hennes rörelser, behaget i hela hennes skick, hvari hon ej öfverträfiats af någon svensk skådespelerska, det sköna, själfulla ögats uttryck af ömhet, svärmeri,