293 sinnesförvirring, ändtligen den med osviklig æsthetisk takt beräknade toaletten, särdeles i hennes sista scen — allt måste göra och gjorde på åskådare af alla klasser och bildningsgrader ett intryck, som troligen ingen scenisk föreställning hos oss i högre grad gjort. M:ll Högqvist hade, — om man bortser från hennes hetärlif, — en vacker karakter, ett mildt lynne och ett deltagande hjerta. Henes välgörenhet var allmänt känd och högt prisad. Många missbrukade den oförsynt och skamlös otack, äfven der hon minst borde förmodat den, var ofta hennes lön. Hon beklagade sig aldrig häröfver. Qvick, fallen för satir och skämt, dem hon lyckligt använde, motstod hon den, särdeles i hennes ställning, stora frestelsen att vara elak eller bitter. Hennes infall sårade aldrig, ehuru hon ganska väl visste att hon hade afund och bitterhet rundt omkring sig. Mer än en af teaterns ärbara damer, som aldrig kunde hoppas uppnå henne på konstens väg, men öfver-glänste henne på dygdens, ville gerna låta henne åtminstone indirekte känna detta. En bland dem — numera också afliden och som vi vilja kalla M:ll X. — i öfrigt icke utan talang, fast betydligt tillgjord, fick ingen ro för Emilie Högqvists triumfer på scenen, dem hon djupt afundades och gerna velat dela, om hon kunnat. Hon bjöd till, men det ville icke lyckas. Äfven i teater-toaletter sökte hon täfla med henne, men icke heller det hade någon framgång, ty hennes tillgångar voro af naturliga, aktningsvärda skäl långt ringare än dennas. Allt detta förenade sig att hos M:ll X. mot M:ll H., alstra en bitter ovilja, den der illa doldes under ett ofta utta-ladt emphatiskt beröm af dennas talang, hvilket dock alltid kryddades af något sidohugg åt personen, så snart denna var frånvarande. En af operans »Habitués», som af särskild välvilja ofta nog hade tillträde äfven till repetitionerna och som flere gånger under tystnad afhört M:ll X:s giftiga, mer och mindre väl öfver sockrade insinuationer, beslöt försöka göra ett slut på dem. En dag vid repetitionen af en större pjes, deri M:ll H. ej deltog, och då en mängd artister voro samlade på scenen, utbredde M:ll X. sig efter vanligheten öfver M:ll H:s vackra utseende och konstnärskap. »Ack» slutade hon — »om jag egde hennes förmåga på scenen»! skyndande sig att till-lägga: »det är också den enda af hennes egenskaper jag ville ega.» »Eörlåt mig» — inföll »Habituén», »M:ll H., har åtminstone en egenskap till, som förtjenar att egas» — »Hvilken då?» — »Hon talar aldrig illa om sina kamrater.» Från den stunden lärer åtminstone han sluppit höra M:ll X:s sarcasmer både mot M:ll H., och andra. 1 M:ll H:s sätt låg ingenting som röjde courtisanen. Hennes skick var ädelt, elegant, hade i det förtroligare umgänget mycken abandon, men utan sjelfsvåld eller tecken till råhet; hennes samtal