294 । * var ledigt och underhållande, ofta gnistrande qvickt, om också i allmänhet ytligt. Känslans djup berörde hon sällan; det skedde dock någon gång och då återljödo, ur hennes innersta, strängar som väckte till deltagande och aktning, att icke säga beundran. Sin fläckade qvinlighet sökte hon ej bemantla eller rättfärdiga och hon kände i sina bättre ögonblick djupt hvad den beröfvat henne, ej blott i den verld som lefde omkring henne utan i den som rördes inom hennes egen barm; men det medfödda lätta sinnet förjagade snart dylika tankar. Detta lätta sinne och en nyckfullhet, som anses tillhöra hennes kön, och den hon i alla fall egde i mindre grad än många andra, voro, för den som lärde känna henne, de egentliga svagheterna hos denna i så många hänseenden utmärkta qvinna. Något intriglynne, — hon hade icke varit aktris eljest — men som aldrig gick ända till elakhet eller skadelust, ett öfverdrifvet lysbe-gär och nöje af grannlåt fullständiga, som jag tror, teckningen af hennes fel. Denna hennes böjelse för prakt och kostbara toaletter har utan tvifvel varit till men för konsten, i det den både hos skådespelare och publik ställt ytans skimmer i förgrunden och ofta skjutit det rent konstnärliga i skuggan, och den utsökta smak hon härvid förstod lägga i dagen gjorde skimret så mycket mera lockande och förledande. Hennes lyx på teatern öfverträffades dock af den, hvarmed hon omgaf sig i hemmet. Hennes boning (»Bel-étagen» i f. d. Pallinska, nu Intecknings-Garanti-bolagets hus vid Gustaf Adolfs torg) var säkert en af de prakt- och smakfullaste till möblering, husgeråd m. m. som hufvudstaden på den tiden egde att framvisa. Sitt farligaste prof, sin kanske stoltaste triumf fann M:ll H., ej på scenen utan i — salongen, dock icke teaterns. Efter hennes uppträdande i »Orleanska Jungfrun» hade en rättvisligen ansedd, snillrik skald och f. d. minister, stor och platonisk dyrkare af könet och som vid mer än sjuttio år egnade M:ll H. den mest entusiastiska hyllning, föresatt sig att »lägga hela haute volée till hennes fotter», — den qvinliga nemligen, den manliga låg der redan. Han gjorde en lysande dejeuner, hvartill han »på M:ll H.» inbjöd hofvets och den högsta societéns damer. De kommo: många, kanske de flesta, med en liten skadeglädje öfver de små förödmjukelser de ämnade bereda henne och de sarcasmer, efteråt, hon skulle ge näring; — de lemnade henne öfvervunna, eröfrade, förtjusta. Hon hade, såsom Cæsar, kommit, blickat och segrat. Från den stunden var hon Sveriges Aspasia eller Ninon de 1’Enclos, erkänd och hyllad såsom sådan. Hennes helsa hade aldrig varit stark. I början af 1840-talet