336 ty att sjelf bli ett samtalsämne, dertill hade han ingen lust. Han funderade, och snart var hans lilla plan färdig. Parterren, hans nödtvungna favoritplats, var ypperligt egnad för utförandet; man vände ryggen åt hela den aristokratiska publiken, som dessutom sällan hedrade »de stående» med någon blick, annorlunda än en bloc, då vågorna på det lilla menniskohafvet blefvo allt för oroliga. Att från loger och amfiteater urskilja, hvem som utstött ett kort rop, äfven om detta förnyades, var nära ogörligt, serdeles om man emellanåt något ömsade plats. Men kunde ett enstaka rop, om ock upprepadt, och när alltid samma röst igenkändes, göra tillbörlig verkan? Det måste betviflas. Här fordrades nödvändigt biträden. Lyckligtvis behöfde han ej länge leta efter dem. Till närmaste grannar och för tiden äfven närmaste vänner, hade han två med honom sjelf jemnåriga löjtnanter, Almlöfs-be-undrare, äfven de, och som tyckte äfventyret kunde vara roligt nog. En betänklighet hade de i alla fall. De voro officerare i tjenst, den ena på köpet tjenstgörande page hos Carl Johan, och på stående parterren förbjöd dem deras värdighet att inträda. Den betänkligheten undanröjdes med en erinran om de höga kapprockskragar, som då begagnades och hvilka kunde, om man så ville, skyla nästan hela hufvudet. Nu var saken afgjord. Utförandet återstod. Det beslöts, att vid nästa representation af »Shakespeare kär» skulle Kongl. Sektern taga plats i midten af parterren och hans begge adjutanter en på hvardera flygeln på några alnars afstånd från utgångarne. Ett enda kort, alltid oförändradt rop, »ridån opp, Almlöf», skulle höjas af Kongl. Sektern och upprepas af de andra båda serskildt, med ett uppehåll af några sekunder. Vid förnyandet af de tre ropen, skulle han alltid gifva signalen. Härmed hölle man ut, till dess någon verkan förspordes, — denna måtte nu blifva hvilken som helst. Ett nedhyssjande från publikens sida fruktade man minst. Klockan 6 den vigtiga aftonen voro redan de tre framroparne på sina poster. Representationen nådde sitt slut; de sista, alltid lifliga applåderna åt Almlöf hade tystnat. Slamret i loge-klaffar och logedörrar var i full gång: då ljöd plötsligt från midten af parterren klart och ljudeligt, ropet: »ridån opp, Almlöf»; det upprepades efter några sekunder på ena och andra flygeln. Det blef på en gång ljudlöst stilla i salongen från ofvan och ända ned: det trefaldiga ropet förnyades en gång, två, kanske tre gånger allt under samma häpna tystnad. Tredje eller fjerde gången instämde redan ett halft eller helt dussin röster; vid tionde ropet skrek hela salongen med; upp-hofsmännen kunde nu hvila sig en stund; men man hade förutsett,