337 att vederbörande bakom scenen skulle öfver det djerfva försöket bli häpna, de ock, och af naturliga skäl icke hemta sig lika fort som publiken; man måste derför hålla ut och förmå denna att göra detsamma. Detta sista var kinkigt; ty att ifvern skulle svalna, kanske alldeles slockna efter några minuter, då ridån fortfor att vara orörlig, var sannolikt. Salongens rop aftogo också snart märkbart. Då signalerades å nyo från parterren så kraftigt tre goda lungor förmådde, och det blef nytt lif kring logeraderne. Två, tre gånger förnyades detta. Emedlertid hade, såsom man sedan fick veta, efter första öfver-raskningen en liflig öfverläggning egt rum bakom ridån. Åsigterne voro delade. Några tyckte, man kunde göra publiken till viljes, andra, ■— deribland, som man sagt, Styresmannen för scenen, — voro alldeles emot saken! Förste Direktören, H. Exc. Lagerbjelke, som stannat på teatern, gjorde efter något betänkande slut på all tvekan. Han befallde ridåns uppdragande. Det var hög tid; ty ropen på raderne blefvo allt mattare och Kongl. Sektern bäfvade på allvar för sin så länge omhuldade plan. Han var på vippen att göra fullkomlig fiasco, och sådant är alltid kännbart, äfven om det sker anonymt. Då rörde sig ändtligen till hans obeskrifliga lättnad ridån; den gick upp, Almlöf framträdde, bugande; en mängd applådsalvor helsade honom och ridån sänktes för sista gången den qvällen. Den första framropningen på Svensk scen hade timat. Under det halfva sekel som sedan dess förflutit har på Sveriges första scen, — att icke tala om någon annan — slösats med framropningar till hundra — ja tusental; från en utmärkelse hafva de nedsjunkit till en höflighet och uppenbarat sig i alla möjliga gestalter; enkla framropningar, framropningar med obligat-buketter, framropningar mellan akterne och för öppen ridå — tre å fyrdubb-lade framropningar, vid hvilka publiken rigtigt tycks leka kurra gömma med den firade konstnären eller konstnär in nan! Den förste framroparen, om han ännu lefver, lärer väl icke utan ett visst vemod hafva åsett, huru hans idé så småningom neddragits och förlorat sin betydelse, om också, i de intresserades tycke, icke sitt värde. — Ofta nog, när han mins den der aftonen for mer än femtio år sedan, tänker han kanske om sitt verk då, hvad Danton utropade årsdagen af revolutionstribunalet, som var hans verk: Fen demande pardon ä Dieu et aux hommes! Nils Aefwidsson.