338 En Tuileriebal 1870. Det var en kall, stjernklar Februariafton 1870. Snön täckte med en hvit slöja squärerna och de offentliga platserna; fontänernas vatten betäckte med is de kringsittande gudinnornas och najadernas marmor- och bronskroppar; le beau- och le demi-monde briljerade med sina pelsverk; blusen frös och huttrade; räkningen från kolhandlaren steg lätt och obehindradt till sina 25 å 30 francs i veckan. Tuileriepalatset, rikt upplyst utefter hela sin fa£ad, hade smyckat sig till fest för erkehertig Albert af Österrike, segraren vid Cu-stozza, som med gemål gästade Frankrikes hufvudstad. Kejsaren gaf i anledning häraf stor bal; kanske en af de sista, dock ett värdigt slut på den lysande rad af fester, som här hållits allt ifrån Katarinas af Medici intill den tredje Napoleons tid. Ännu en gång strålade Katarinas och Philibert Delormes skapelse i fullt ljus, men då brusto fönsterutorna, tungor af eld slogo ut derigenom, feberaktigt slickande den rika ornamentiken och vid kanonernas dån, mitraljösernas rassel, utandades den sin sista suck och stod der, en väldig bild af förödelsen, på verldsstadens bloddränkta mark. Men på den tidpunkt, vi då voro, dolde ännu framtidens täc-kelse det blodiga dramat; icke ens sphinxen vid Seine förmådde tyda framtidens gåta. »Berlin!» var måhända parollen; lösen, »Sedan», kände man ej. Den blifvande kommunens statsmän kannstöpte i något kafé; kejsardömet, diamantströdt, blomstersmyckadt, dansade leende på vulkanen. Innan vi inträda i de lysande gemaken, låtom oss kasta en blick på Tuileriernas minnesrika lif. Det är ej mer — Hélas! En ny fogel Phænix kan det lyfta sig ur askan och en gång, kanske snart, stå förnyadt, skönare än fordom, inför våra ögon. Montgomerys lansspets hade ändat Henrik II:s lif. Katarina, hans gemål, regentinna i verkligheten, om ej till namnet, begrät i Louvrens slott sin förlust och smidde sina ränker. Maria Stuarts älskliga, sköna bild gaf glans och lif åt de mörka salar ne, för trånga dock för tvenne drottningar, för otillräckliga för