339 en Medicis praktlystnad. Så blef Tuilerierna en tanke, som snart under Pliilibert Delormes skapande hand tog form och gestalt. Det är natt. — Tyst, hemlighetsfullt församla sig mörka skuggor än här än der i staden. Det dubbla korset på deras hattar lyser spöklikt genom dunklet. Timmarne skrida långsamt fram. Tyst! Hvad är det? En ensam klocka ljuder. — Tecknet från S:t Germain 1’Auxerrois! Facklor tändas, svärd blottas, portar bräckas, döendes skri fylla luften. I palats som koja, hugenott, bed din sista bön! — Det är Bartolomei natt. Katarina af Medici har segrat öfver den svage konungen. Utom sig af raseri, fruktan och villrådighet utropar Carl IX: »Guds död, min mor, efter ni säger det vara nödvändigt, gif befallning om Colignys död, men må med honom falla hvarje hugenott, att icke en må återstå att anklaga mig.» Se här den första af de scener, som under sekler rört sig utom eller inom de murar, hvilka sträcka sin tillvaro, så att säga, mellan en Bartolomeinatt och en Bartolomeidag. Astrologien utslungade snart sitt anatema mot det nya palatset och Katarina, som knappast hunnit taga det i besittning, öfver-gifver det för att ånyo taga sin boning i Louvren och håller sina fester i den af Jean Goujon smyckade »Salle des Cariatides». Henrik IV förbinder det med Louvren längs Seinestranden. Ludvig XIV fullbordar det genom Levau och Dorbay, hvilka åter i sin ordning korrigeras af Fontaine tillika med flere andra arkitekter under olika tider. Napoleon I förenar det med Louvren på motsatt sida. Allt sedan Katarinas af Medici tid kan man knappast säga att det bebotts af den regerande konungen förr än af den olycklige Ludvig XVI, hvilken, ditförd i triumf af den upproriska pöbeln, der var mera en fånge än en konung. »Det kom en tid», säger Barrère 1791, »då våra konungar, flyende folkets blickar, drogo sig bort långt från hufvudstaden, omgif-vande sig med lyx, hofmän och soldater. — Det är despotismens hemlighet att, omgifven af asiatisk lyx, innesluta sig i ett aflägset palats, likasom man fordom uppställde gudomligheterna i templens bakgrund eller i skogarnes djup, för att säkrare verka på folkens inbillning. Det fordras en stor revolution, för att föra folken till friheten och konungarne midt ibland dem.» Konventet, första kejsardömet, restaurationen, republiken, andra kejsardömet togo nu efter hvarandra palatset i besittning, tills sist kommunen gjorde ett slut på dess tillvaro.