345 Jaså, du är rädd för vaktmästaren, min gubbe lilla, tänkte jao-helt tyst för mig sjelf. Jag skall nog anmoda honom att piska dammet ur dig. »Ja, tiden lider och vaktmästare äro i allmänhet så obehagligt påpassliga», yttrade jag högt och varnande. »Adjö, adjö! Tackar för visiten.» — Jag andades åter. Med handen på vredet vände sig den gamle skalken åter emot mig. »Nå damerna, min gosse, hur fann du dem?» »Förtjusande, bäste farbror, — men tiden lider, — förtjusande! Hvar och en en ’grande dame’ från topp till tå.» Det satiriska grinet förvred ännu en gång hans vissnade cha-grins-anlete. »Grande dame, hör man på bara! Vet, tuppkyckling, att af den rasen eger man högst få i det nittonde seklet. Damer ’comme il faut’, ’damer å la mode’, må så vara, men —» Här slutade mitt tålamod, och likt Gustaf Erikson Vasa drog jag mitt svärd att hugga honom midt i tu, men träffad af hans förfärliga näfve dignade jag till golfvet och — vaknade. Svettdrop-parne porlade utefter min panna. Solen stod högt på himlen och lik en äkta balhabitué kröp jag till kojs och drog för sängdrape-rierna. G. Hedman. Långa bref om en kort resa. i. »Jag vet ingenting ljufligare än att en vacker sommardag vända Göteborg ryggen» sade min vän Grosshandlaren, då han och jag en varm Julidag knogade framåt i solbaddet på Östra Hamngatan i nämnde stad. — »Ja hvarför inte då göra det genast?» svarade jag. »Laxen ligger färdig och klar vid Lilla Bommen och afgår i morgon förmiddag till Dalslands kanal. Beslut och handling!» — »Ja, men» ... — »Inga men: hvarken du eller jag ha sett Dalslands kanal — och så kunna vi ju fortsätta resan till Norge och fara upp till Ringerige och vara här igen om åtta dagar». — »Ja, men göromålen på kontoret» .... Mera fick han ej säga. Jag hade gjort helt om med honom, och han följde skrattande med, och förlorade ej en gång sitt goda