346 lynne, när jag nu till straff för hans protester förkunnade honom dömd att bjuda sin vän magistern på resan. Vi gingo alltså hem, packade våra kappsäckar och lade oss i god tid, och klockan 8 morgonen derpå stodo vi glada och morgon-friska på akterdäcket af »Laxen». Ja, det var i sanning med en festlig stämning vi i dag »vände Göteborg ryggen». Min vän hade under långa månader på sitt trånga kontor nästan hunnit glömma, att det fanns något annat här i verlden än siffror och åter siffror, och konsumenter och frakter och sjökaptener och — pengar ut och pengar in; han hade hunnit glömma, att det äfven fanns gröna ängar och blå sjöar, han hade ej haft tid att lyssna till den sköna sången: »Våren kommer, fogeln qvittrar, skogen löfvas, solen ler, Och de lösta floder dansa sjungande mot hafvet ner»; men när han nu i morgonbrisen gnuggade siffrorna ur sina ögon och från Laxens akterdäck fick sigte på de blånande höjderna långt, långt upp åt Götaelf, så blef han med ens som en annan menniska och log med ett löje som hans kontorister aldrig hade skådat. »Till Norge!» ropade han med förtjusning, och nästan med samma pathos som Ziguenaren i Preciösa ropar »till Valencia!-» Och för min egen del får jag säga, att jag, som allt från sommarens början vänj t mig vid ett kringströfvande lif i Guds fria natur — såsom det anstår en lössläppt skolmagister under ferierna — jag hade redan efter några dagars uppehåll i Göteborg börjat känna mig beklämd under intryck af rätliniga gator, kanaler och alléer, af ståtliga butikfönster, fyllda med sommarhattar, skjortor, hängslen, byx- och klädningstyger, af lukulliska middagar, af den ständiga strömmen af brådskande unga herrar, kilande fram och tillbaka i snygga gångkläder på de släta trottoarerna, för att ej tala om pinan i denna af murbruk och tegelsten mättade atmosfer, som gör hvarje stor stad en het sommardag till ett slags brinnande ugn. Alltså voro vi glada, och »dagen var glad». Och med hvilken hjertans lust den lilla Laxen sjelf ångade och plaskade, när han nu i morgonsolen lemnade Göteborg, följande den blänkande och glittrande fåran midt i elfven. På denna väg af ljus förde han oss från grå gator till gröna ängar, från fabriksångor till blomsterdoft, från eleganta promenerande damer och herrar till stilla betande hjordar vid elfvens stränder, och i vår glada idylliska enfald tyckte vi ej, att vi förlorat på bytet. Så förgingo under förtjusning den första och den andra timman. Vi inandades i fulla drag den ljufva doften af nyslaget hö,