347 och med våra vidöppna ögon, så att säga, insögo vi dessa leende stränder med slåtterfolk, hjordar och allt. Men allting är förgängligt under solen, till och med under morgonsolen. Att efter stadslifvets äflan och hvimmel fröjdas åt naturen är menskligt; men att småningom under timmarnes lopp mattas, när man i sakta mak plaskar i solbaddet uppför en lång, lång elf är äfven menskligt, om också stränderna skulle vara sköna och höet nyslaget. Poesi och prosa äro tvillingssyskon, de äro tvenne bytingar, som ständigt leka och brottas med hvarandra här i lifvet. Än är det den ena än den andra, som har öfvertaget. Nu blef det snart prosan; och dermed uppstod den frågan, huru de långa timmar, som åtgingo till Trollhättan, skulle kunna förkortas i detta sällskap af skorstensrök, matos, maskinolja och engelsmän; ty vi hade tre resande engelsmän ombord, och i sanning, blotta åsynen af Albions lugna söner är i och för sig sjelf i stånd att inverka kalmerande på det mest morgonfriska natursvärmeri. Under sådana förhållanden började tiden gå långsamt, timmarne förkortades icke vidare, de förnöttes eller rättare stektes bort vid sakta soleld den långa vägen uppför elfven. Genom lektyr, sodavatten, en och annan tupplur och en lång »table d’höte» med kaffe, påskyndades visserligen tidsförnötandet, men på samma gång lopp man sjelf fara att förnötas. Ja, det är en sanning, att när man på detta sätt en het sommardag, flyter fram på en trång ångbåt, uppför en lång elf, blir man till slut lika dum, som elfven är lång, såvida man icke är det förut. Detta faktum af intelligensens förminskande genom långsamt flytande mellan trånga gränser, hvilket jag för öfrigt öfverlemnar åt naturforskare och psychologer att förklara, står utan tvifvel i något sammanhang med uppkomsten af uttrycket: dum som ett spån. Man angripes (detta gäller nu särskildt på en liten elf- eller kanalbåt) af en slags tvinsot, som jag skulle vilja kalla »ångbåtssot», och som är i hög grad smittosam. Dess yttre symptomer äro: ett långvarigt och omotiveradt studerande af kompassen, ett vildt stirrande på skummet vid propellern eller skofvelhjulen och ett tålmodigt bligande på skortensröken så långt den kan följas, under det från denna senare »soten» alltjemt stilla nedfaller och utbreder smittan. Vi gladde oss åt Lilla Edet som åt en oas i enformighetens öken, och liksom frigjorda hoppade vi i land och gjorde krumsprång midt i en idyll af betande får och barbenta ungar; och när vi efter en kort stunds ytterligare ångande och plaskande, kommit till Trollhättan, ja, så voro vi färdiga att utropa som mången eldig ung student vid afslutandet af den officiella delen af en fest: »mt börjas det!»