348 Trollhättan kan man med hänförelse se äfven för den ett tusende och första gången, det är alltid ett lika nytt och storartadt skådespel. Våra engelsmän kunde ej ett ord svenska och togo med tacksamhet emot vårt anbud att ledsaga dem till fallen, hvarigenom vi befriade dem från den skara af barfotade pojkar, som svärmade kring dem liksom flugor kring sockerbitar. Endast en pojke kunde hvarken med böner, förklaringar eller hotelser aflägsnas, utän följde oss hela tiden och läste högt upp sina utanlexor med en ihärdighet och ett förakt för faran, som jag skulle ha beundrat i en bättre sak och med en röststyrka, som klart genomträngde dånet från vattenfallet. Utan tvifvel kan man om denna yngling hysa stora framtidsförhoppningar i en tid, då en stark röst och en orubblig envishet ofta visat sig tillräckliga att skapa folkledare. När vi ofvanför fallen återkommo till ångbåten, märkte vi, att passagerarnes antal ökats med några modernt klädda unga damer. De hade alla på hufvudet dessa löjligt stora hårtorn och öfverst på toppen dessa löjligt små hattar — som nu redan länge varit i bruk och hvilka se ut så att gracerna kunde sätta sig ned och gråta åt dem, om de inte vore så befängdt roliga. Uppfylld som jag var, efter de mägtiga Trollhättefallen, af natur och åter natur, så i stort som smått, syntes mig nu dessa naturvidrigheter kanske ännu mera skriande än de annars skulle ha gjort, och jag var nästan färdig att bedja de unga damerna slunga sina konstgjorda fula små troll-hättor ned i den stora Trollhättans mäktiga hvirflar; jag var färdig att säga de sköna, att om de ock härigenom förlorade i vigt, så skulle de ej förlora i värde, nej detta senare skulle helt säkert noteras högre på kärlekens stora börs, såvida de der gjorde några spekulationer. Sjelf tror jag åtminstone, att om jag ännu hade mitt frieri ogjord t, skulle jag på mina darrande knän i den vigtiga stunden utropa; Älskade, gif mig ditt löshår!» och först sedan detta skett: »Älskade, gif mig ditt hjerta!» När vi kommo till Wenersborg, der Laxen skulle ligga öfver till följande morgon kl. 9, så passade jag och min reskamrat på och gjorde på qvällen en liten färd uppåt södra Dal till en bekant för att dagen derpå möta Laxen vid Dalbergså. Det var en liten omvexling i resan, och, för öfrigt, finnes det någonting behagligare än att en vacker sommardag eller sommarnatt göra en landsvägs-resa i en öppen, beqväm vagn, och lutad tillbaka i ett hörn inandas doften från äng och löfskog och beundra ett naturskönt och i hvarje stund omvexlande landskap? »Och bli hvit af damm och ha ett par dåliga krakar att köra», vill du kanske förargligt tillägga. Stopp, min herre, det dammade visst, men vi fästade oss ej lika