349 mycket vid dammet som dammet vid oss, och. att vi icke hade dåliga hästar, det gaf sig tillkänna, så snart vi bjudit vår i början surmulne kusk på en god cigarr, en metod, som jag vill rekommendera åt hvar och en, som vill åka fort, vare sig i Venersborgstrak-ten eller annorstädes. En cigarr å 10 öre, artigt erbjuden åt en kusk, ökar farten med 100 procent, så länge cigarren räcker. När den tagit slut, kan man bjuda en ny, eller ock underhålla farten genom ett sakta samtal, hvarvid man hufvudsakligen lemnar ordet åt kusken, sedan man kastat fram en anmärkning om hästar ne, väderleken, potatissjukan eller hafreprisen etc. och sjelf iakttager en mera neutral ställning, inflickande då och då ett ljudeligt »jaså» eller »ganska riktigt» eller »Jo jo», när talaren eller hästarne be-höfva en uppmuntran. — Hvad beträffar det natursköna landskapet, som skulle utgöra ett af behagen i en landsvägsresa, så måste jag erkänna att vi fingo umbära det, såsom hvar och en som åkt på Södra Dal har sig bekant. Naturen tycktes ha glömt att gifva detta sitt styfbarn något plagg att skyla sin nakenhet med, och hvad naturen glömmer, det får menniskan stundom godtgöra. Så här. Man har sedan några år tillbaka börjat på de fula och nakna s. k. Dalbobergen så tall- och granfrö med en påföljd, att dessa berg nu äro till stor del betäckta med förhoppningsfulla plantor af nämnde trädslag, som i en framtid skola utveckla sig till en väldig skog. . Företaget, som lär helt och hållet utgå från Venersborg, manar till efterföljd på flere håll i Sverige. Men skogshushållning är inte min affär, det begriper jag icke mer än mången annan, som talar om det. Låt oss derföre åka vidare. Är en landsvägsresa under ofvan anförda vilkor behaglig, så är det i sanning lika behagligt att ha till mål en treflig liten landtgård. Är det icke, en ljuflig känsla att höra gårdvaren skälla, när man kör upp för alléen, och är det icke lika ljufligt att när man anländt till stora trappan, mottagas af en värd, som icke skäller, om det också vore midt i natten, men öppnar ett par trofasta armar till ett hjertligt välkommen? Är det icke ljufligt att skudda stoftet af sina fötter och stiga in i den der vännens landtliga, hemtrefliga kammare med piphylla, jagtbössor och valdthorn, och släcka sin törst efter resan med ett glas hembrygdt öl, inburet af en snygg och nigande jänta i hemmaväfd bomullsklädning ? Är det icke ljufligt att efter ett i hast uppdukadt hjertligt mål, der mjölk, grädda, ost och smör, allt smakar som det aldrig smakar i städerna, på förstuqvisten röka värdens bästa sjÖskumspipa eller, låt vara, en af hans dåliga cigarrer, medan man njuter af landtluften och qvällens stillhet och förtroligt småpratar om gammalt och nytt. Man sofver sedan ljufligt